de äldre tupparne, på samma sätt som det ofta är händelsen med kronhjortshindarne i Skotland. Då tvenne hanar kämpa i närvaro af en enda hona, uppnår segraren tvifvelsutan i allmänhet sin önskan; men några af dessa strider förorsakas af kringströfvande hanar, som söka störa ett redan förenadt pars ro.[1]
Äfven hos de mest stridslystna arter beror parningen sannolikt icke uteslutande på hanens blotta styrka och mod, ty sådana hanar äro vanligen smyckade med åskilliga prydnader, hvilka ofta blifva mera lysande under fortplantningstiden och flitigt förevisas för honorna. Hanarne försöka likaledes att behaga eller uppegga sina gemåler genom kärlekstoner, sånger och åtbörder, och detta frieri är i många fall en länge räckande angelägenhet. I följd häraf är det icke sannolikt, att honorna äro likgiltiga för det motsatta könets behag, eller att de oföränderligen drifvas att gifva efter för de segrande hanarne. Det är sannolikare, att honorna antingen före eller efter sammandrabbningen uppeggas af vissa hanar och på så sätt omedvetet föredraga dem. Hvad Tetrao umbellus beträffar, går en god iakttagare[2] så långt, att han tror, det hanarnes strider “alla äro en skenfäktning, utförd i akt och mening, att de skola visa sig sjelfva till den största fördel för de beundrande honor, som samlas rundtomkring; ty jag har aldrig varit i stånd att finna en stympad hjelte och sällan mera än en bruten fjäder“. Jag skall återkomma till detta ämne, men jag må här tillägga, att omkring ett dussin hanar af Förenta Staternas Tetrao cupido församlar sig på ett särskildt ställe och, stoltserande omkring, låter hela luften genljuda af sina utomordentliga toner. Vid första svaret från en hona börja hanarne att kämpa med raseri, och de svagare gifva vika; men derpå söka, enligt Audubon, så väl segrarne som de besegrade efter honan, så att honorna antingen då måste välja eller striden förnyas. Så drabba vidare hanarne af en bland Förenta Staternas fältstarar (Sturnella ludoviciana) tillhopa i häftiga strider, “men de flyga alla vid åsynen af en hona som galna efter henne“[3].
Vokal- och instrumentalmusik. — Hos foglarne tjenar rösten
att uttrycka åtskilliga rörelser, t. ex. bekymmer, fruktan, vrede,
triumf eller endast glädje. Den användes, som det synes, någon
