vanliga sångarne tillhöra ordningen Insessores, och deras röstorganer äro mycket mera sammansatta än de flesta andra foglars; dock är det en egendomlig omständighet, att några af Insessores, t. ex. korpar, kråkor och skator, ega dithörande sångapparat,[1] ehuru de aldrig sjunga och icke af naturen modulera sin röst i någon betydande grad. Hunter försäkrar,[2] att musklerna på larynx hos de verkliga sångarne äro starkare hos hanarne än hos honorna; men med detta obetydliga undantag finnes det ingen skilnad i de båda könens röstorganer, ehuru de flesta arters hanar sjunga mycket bättre och mera ihållande än honorna.
Det är anmärkningsvärdt, att endast små foglar egentligen sjunga. Det australiensiska slägtet Menura måste dock undantagas, ty Menura Alberti, hvilken är ungefär så stor som en halfvuxen kalkon, härmar icke allenast andra foglar, utan “dess egen hvissling är ytterst vacker och omvexlande“. Hanarne samlas och bilda “corroborying places“, hvarest de sjunga, uppresa och utbreda sina stjertar liksom påfoglar och låta sina vingar hänga.[3] Det är likaledes anmärkningsvärdt, att de foglar, hvilka sjunga, sällan äro smyckade med lysande färger och andra prydnader. Af våra britiska foglar äro, med undantag af domherren och steglitsen, de bästa sångarne enkelt färgade. Kungsfiskaren, biätaren, blåkråkan, härfogeln, hackspettarne o. s. v. utstöta sträfva skrik, och tropikernas lysande foglar äro knappast någonsin sångare.[4] I följd häraf synas lysande färger och sångförmåga ersätta hvarandra. Vi kunna inse, att om fjäderdrägten icke varierade till glansen, eller om lysande färger vore farliga för arten, skulle andra medel hafva blifvit använda för att behaga honorna, och rösten skulle, om han blefve melodisk, erbjuda ett sådant medel.
Hos några foglar äro röstorganerna mycket olika hos båda könen. Hanen af Tetrao cupido (fig. 39) har två nakna, orangefärgade säckar, en på hvardera sidan om halsen, och dessa uppblåsas betydligt, då hanen under fortplantningstiden frambringar ett egendomligt ihåligt ljud, som är hörbart på långt håll. Audubon visade, att ljudet står i innerlig förbindelse med denna apparat, hvilken erinrar oss om luftsäckarne på ömse sidor om munnen hos vissa grodhanar, ty han fann, att ljudet mycket aftog, då hål stacks på en af säckarne hos en tam fogel, och alldeles upphörde, då båda genomstungos. Honan har “en något liknande, ehuru
- ↑ Bishop i Todd’s Cyclopædia of Anatomy and Physiology, vol. IV, sid. 1496.
- ↑ Uppgifvet af Barrington i Philosophical Transactions, 1773, sid. 262.
- ↑ Gould, Handbook of the Birds of Australia, vol. I, 1865, sid. 308—310. Se äfven T. W. Wood i Student, April 1870, sid. 125.
- ↑ Se anmärkningar härom i Gould’s Introduction to the Trochilidæ, 1861, sid. 22.
