öronen och rigta dem åt kompassens olika väderstreck är tvifvelsutan till största nytta för många djur, emedan de derigenom märka, från hvilket håll fara hotar; men jag har aldrig hört talas om någon menniska, som egde den ringaste förmåga att resa upp sina öron — den enda rörelse, som kunde vara till nytta för henne. Hela det yttre örat måste betraktas som ett rudiment tillsammans med de olika veck och upphöjningar (helix och antihelix, tragus och anti-tragus), hvilka hos de lägre djuren gifva fasthet åt och stöda örat, då det är upprest, utan att synnerligen öka dess vigt. Några författare förmoda likväl, att ytterörats brosk tjenar till att fortplanta ljudvågorna till hörselnerven; men hr Toynbee[1] drager, efter att hafva samlat alla kända upplysningar om denna sak, den slutsatsen, att ytterörat icke har något bestämdt användande. Chimpansens och orangens öron äro synnerligen lika menniskans, och väktarne i Zoological Gardens försäkra mig, att dessa djur hvarken röra eller resa dem, så att de, så vidt man afser deras förrättning, befinna sig i lika rudimentärt tillstånd som hos menniskan. Hvarför dessa djur, liksom menniskans stamföräldrar, skulle hafva förlorat förmågan att resa dem upp, kunna vi icke säga. Det torde härleda sig deraf, ehuru jag icke är fullt nöjd med denna åsigt, att de, i följd af sin vana att vistas i träd och sin stora styrka, voro endast i ringa mån utsatta för fara och så under en långvarig tidrymd endast obetydligt rörde sina öron, hvarigenom de småningom förlorade förmågan att röra dem. Detta skulle vara ett likartadt förhållande med det, att stora och tunga foglar, som i följd af sin vistelse på i verldshafvet liggande öar icke hafva varit utsatta för anfall af rofdjur, i anledning deraf hafva förlorat förmågan att bruka sina vingar till flygt.
Den ryktbare bildhuggaren hr Woolner underrättar mig om en liten egendomlighet i ytterörat, hvilken han ofta har iakttagit både hos män och qvinnor, och hvars fulla betydelse han uppdagade. Hans uppmärksamhet rigtades först på denna sak, då han arbetade på sin staty af Puck, åt hvilken han har gifvit spetsiga öron. Han föranleddes då att undersöka åtskilliga apors och sedermera med större noggranhet menniskors öron. Den egendomliga bildningen består i en liten trubbig upphöjning, hvilken skjuter ut från den inåtvikna brädden eller helix. Hr Woolner förfärdigade en noggrann modell af ett sådant fall och sände mig bifogade teckning. Dessa upphöjningar sträcka sig icke endast inåt, utan
- ↑ The Diseases of the Ear af J. Toynbee, 1860, sid. 12.
