genom framvisande af deras hvita kanter göra sitt bästa af dem. Vi måste dock vara försigtiga vid den slutsatsens dragande, att vingarne endast utbredas för att förevisas, emedan några foglar, hvilkas vingar icke äro vackra, göra så. Detta är förhållandet med hustuppen, men det är ständigt den å motsatta sidan mot honan varande vingen, som utbredes och samtidigt släpas mot marken. Steglitshanen uppför sig olika med alla andra finkar; hans vingar äro vackra, skuldrorna äro svarta och de mörka vingpennorna fläckiga med hvitt och kantade med guldgult. Då han friar till honan, svänger han sin kropp hit och dit och vänder hastigt sina något litet utbredda vingar först åt den ena och sedan åt den andra sidan, hvarvid ett guldgult skimmer visar sig på dem. Enligt hvad hr Weir meddelar mig, vänder ingen annan britisk fink under sitt frieri sig på detta sätt från den ena sidan till den andra, icke ens den nära beslägtade grönsiskhanen, ty han skulle derigenom icke föröka sin skönhet.
De flesta britiska sparfvar äro enkelt färgade foglar; men fjädrarne på hufvudet hos hanen af säfsparfven (Emberiza schoeniclus) erhålla under våren en vacker svart färg genom de gråaktiga spetsarnes fällande och uppresas under frieriet. Hr Weir har hållit två Amadina-arter från Australien i bur; Amadina castanotis är en ganska liten och blygsamt färgad fink med mörk stjert, hvit bål och agatsvarta öfre stjerttäckare, af hvilka hvar och en är tecknad med tre stora, tydliga, ovala, hvita fläckar.[1] Då denna art friar till honan, breder han obetydligt ut och svänger dessa delvis färgade stjerttäckare på ett ganska egendomligt sätt. Hanen af Amadina Lathami uppför sig helt olika, i det han för honan framvisar sitt präktigt fläckade bröst, sin skarlakansfärgade bål och sina skarlakansröda öfre stjerttäckare. Jag må här efter dr Jerdon tillägga, att den indiske bulbul (Pycnonotus hæmorrhous) har karmosinröda undre stjerttäckare. Man kunde väl tänka, att dessa fjädrars skönhet aldrig kunde väl förevisas; men fogeln “utbreder dem, då han uppeggas, åt sidan, så att de kunna ses till och med ofvanifrån“.[2] Vanliga dufvan har regnbågsskimrande fjädrar på bröstet, och en och hvar måste hafva sett, huru hanen blåser upp sitt bröst, då han friar till honan, och derigenom visar dessa fjädrar på det fördelaktigaste sätt. En af de vackra bronsvingade dufvorna i Australien (Ocyphaps lophotes) beter sig helt olika enligt den beskrifning, som hr Weir har lemnat mig: då
