hanen står framför honan, böjer han sitt hufvud nästan till marken, breder ut sin stjert och ställer den lodrätt samt breder ut sina vingar. Han höjer och sänker derpå omvexlande och långsamt sin kropp, så att de regnbågsskimrande, metalliska fjädrarne alla på en gång synas och glänsa i solen.
Tillräckliga fakta hafva nu blifvit meddelade för att visa, med hvilken omsorg fogelhanar förevisa sina olika behag, hvilket de göra med den största skicklighet. Då de putsa sina fjädrar, hafva de talrika tillfällen att beundra sig sjelfva och att studera, huru de bäst skola visa sin skönhet. Men som alla hanarne af samma art bete sig på fullkomligt samma sätt, synes det, att handlingar, som till en början kanske voro oafsigtliga, hafva blifvit instinktmessiga. Om så är förhållandet, böra vi icke anklaga foglarne för medveten fåfänga; då vi se en påfogel stoltsera omkring med utbredda och vibrerande stjertfjädrar, tyckes han dock vara en verklig bild af högmod och fåfänga.
De olika prydnader, som hanarne ega, äro helt visst af den största betydelse för dem, ty de hafva i några fall förvärfvats på bekostnad af betydligt inskränkt förmåga att flyga och springa. Den afrikanska nattskärran (Cosmetornis), hvilken under parningstiden har en af sina vingpennor af första ordningen utvecklad till ett bihang af betydande längd, hindras härigenom mycket i sin flygt, ehuru hon under andra tider är anmärkningsvärd för sin snabbhet. Den “oviga storleken“ af andra ordningens vingpennor hos Argus-fasanen säges “nästan helt och hållet hindra fogeln att flyga“. Paradisfogelhanens sköna fjädrar hindra honom under en häftig blåst. De ytterst långa stjertpennorna hos hanarne af Vidua i södra Afrika göra “deras flygt tung“; men så snart som dessa hafva blifvit fälda, flyga de lika väl som honorna. Som foglar alltid häcka, då föda finnes i öfverflöd, kunna hanarne sannolikt icke genom sin hindrade rörelseförmåga erfara mycken olägenhet vid sökandet efter föda; men det kan näppeligen råda något tvifvel om, att de måste vara mycket mera utsatta för att dödas af roffoglar. Ej heller kunna vi draga i tvifvelsmål, att påfogelns långa släp samt Argus-fasanens långa stjert och vingfjädrar måste göra dem till ett mycket lättare byte för någon rofsökande tiger, än annars skulle vara händelsen. Äfven många fogelhanars bjerta färger kunna icke annat än göra dem synliga för deras fiender af alla slag. I följd häraf är det, såsom hr Gould har sagt, sannolikt, att sådana foglar i allmänhet äro skygga till sin natur, liksom visste de med sig, att deras skönhet vore en orsak till fara, och äro mycket svårare att upptäcka eller nalkas än de
