Fjortonde kapitlet.
Af honan utöfvadt val. — Frieriets längd. — Foglar, som icke hafva parat
sig. — Själsegenskaper och skönhetssinne. — Företräde och motvilja, som honan
visar för särskilda hanar. — Foglarnes föränderlighet. — Förändringarna äro
stundom plötsliga. — Lagar för variationen. — Ögonfläckarnes bildande. —
Gradationer i karaktererna. — Exempel hos påfogeln, Argus-fasanen och Urosticte.
Då könen äro olika i skönhet, i sångförmåga eller i att
frambringa, hvad jag har kallat instrumentalmusik, är det nästan
oföränderligen hanen, som öfverträffar honan. Dessa egenskaper
äro, såsom vi nyss hafva sett, tydligen af stor vigt för hanen.
Då de erhållas blott för en del af året, sker detta alltid kort före
parningstiden. Det är hanen ensam, som omsorgsfullt förevisar
sina olika lockelsemedel och ofta i honans närvaro utför egendomliga
rörelser på marken eller i luften. Hvarje hane drifver bort eller
dödar alla sina medtäflare, om det står i hans förmåga. Häraf
kunna vi draga den slutsatsen, att det är hanens afsigt att förmå
honan att para sig med honom, och för detta ändamål försöker han
att uppegga eller behaga henne på åtskilliga sätt; detta är också
allas åsigt, hvilka hafva omsorgsfullt studerat lefvande foglars
vanor. Men en fråga återstår, hvilken eger en högeligen vigtig
betydelse i afseende på könsurvalet, nämligen: uppeggar eller drager
hvarje hane af samma art i lika grad till sig honan, eller
utöfvar hon ett val och föredrager vissa hanar? Denna senare fråga
kan jakande besvaras i följd af många direkta och indirekta bevis.
Det är mycket svårare att afgöra, hvilka egenskaper bestämma
honornas val; men här hafva vi åter några direkta och indirekta
bevis för, att det i vidsträckt mån är hanens yttre behag, ehuru
tvifvelsutan hans kraft, mod och andra själsegenskaper komma
med i räkningen. Vi skola göra början med de indirekta
bevisen.
