enklare oceller eller endast färgade fläckar, och detsamma är händelsen med påfogelns alla öfriga karakterer. Låtom oss se på de beslägtade hönsfoglarne för att finna några ännu existerande gradationer. Arterna och underarterna af Polyplectron bebo trakter, som gränsa till påfogelns fädernesland, och de likna denna fogel så mycket, att de någon gång kallas påfogelfasaner. Jag erfar också af hr Bartlett, att de likna påfogeln till rösten och i några af sina vanor. Under våren stoltsera hanarne, såsom förut har blifvit anmärkt, omkring inför de jemförelsevis med simpla färger försedda honorna samt utbreda och resa upp sin stjert och sina vingfjädrar, hvilka äro prydda med talrika ögonfläckar. Jag beder läsaren återgå till teckningen af en Polyplectron (fig. 51, sid. 65). Hos Polyplectron Napoleonis äro ögonfläckarne inskränkta till stjerten, och ryggen har en rikt metallblå färg, i hvilka hänseenden denna art närmar sig den javanesiske påfogeln. Polyplectron Hardwickii eger en egendomlig fjäderbuske, något liknande den hos samma påfogelart. Ögonfläckarne på vingarne och stjerten hos åtskilliga Polyplectron-arter äro antingen cirkelformiga eller ovala och bestå af en skön, regnbågsskimrande, grönaktigt blå eller grönaktigt purpurfärgad skifva med svart kant. Denna kant är hos Polyplectron chinquis schatterad i brunt, hvilket är kantadt med gräddfärg, så att ögonfläcken här är omgifven af olika, ehuru icke bjert schatterade, koncentriska bälten. Stjerttäckarnes ovanliga längd hos Polyplectron är en annan högeligen anmärkningsvärd karakter, ty hos några arter äro de hälften och hos andra två tredjedelar så långa som de verkliga stjertpennorna. Stjertens täckfjädrar äro försedda med ögonfläckar såsom hos påfogeln. Således närma sig tydligen de särskilda Polyplectron-arterna gradvis till påfogeln i stjerttäckarnes längd, i ögonfläckarnes bälten och i några andra karakterer.
Oaktadt detta närmande förmådde mig dock den första Polyplectron-art, som jag händelsevis kom att undersöka, nästan att öfvergifva pröfningen, ty jag fann icke endast, att de verkliga stjertpennorna, hvilka hos påfogeln äro fullkomligt enfärgade, voro prydda med ögonfläckar, utan äfven att alla fjädrarnes oceller i grunden skilde sig från påfogelns på så sätt, att två funnos på samma fjäder (fig. 54), en på hvardera sidan af spolen. Häraf drog jag den slutsatsen, att påfogelns äldsta stamfader icke i någon mån kunde hafva liknat en Polyplectron. Men då jag fortsatte min undersökning, märkte jag, att de båda ögonfläckarne hos några af arterna stodo ganska nära intill hvarandra, att de på stjertfjädrarne hos Polyplectron Hardwickii vidrörde hvarandra, och slutligen att
