Femtonde kapitlet.
Hvarför ega hanarne ensamma af några arter och båda könen af andra arter
bjerta färger? — Till könet inskränkt förärfning, tillämpad på åtskilliga
bildningar och på en bjert färgad fjäderdrägt. — Nästbyggnad i förhållande till färgen.
— Förlusten af parningsdrägten under vintern.
I detta kapitel hafva vi att undersöka, hvarför honan hos
många fogelarter icke har erhållit samma prydnader som hanen,
och hvarför båda könen hos många andra äro lika eller nästan
lika prydda. I följande kapitel skola vi undersöka, hvarför honan
i några få sällsynta fall eger synligare färger än hanen.
I min Origin of Species[1] har jag i korthet uttalat den förmodan, att påfogelns långa stjert skulle vara olämplig och tjädertuppens tydliga svarta färg farlig för honan under rufningsperioden, och att dessa karakterers öfverflyttande från den hanliga till den honliga afkomman följaktligen har förhindrats genom naturligt urval. Jag tänker ännu, att detta i några få fall kan hafva inträffat; men efter att moget hafva begrundat alla de fakta, som jag har varit i stånd att samla, är jag nu benägen för den tron, att de hvarandra efterträdande variationerna, då könen äro olika, i allmänhet hafva från första början varit i sitt öfverflyttande inskränkta till samma kön, hos hvilket de först visade sig. Sedan mina anmärkningar blefvo synliga, har könens färg blifvit afhandlad i några ganska intressanta uppsatser af hr Wallace,[2] hvilken hyllar den åsigten, att de hvarandra efterträdande förändringarna i nästan alla fall tenderade till en likmessig förärfning till båda könen, men att honan genom naturligt urval har blifvit skyddad mot att erhålla
- ↑ Fjerde upplagan, 1866. sid. 241.
- ↑ Westminster Review, Juli 1867. Journal of Travel, vol. I, 1868, sid. 73.