Den utomordentliga betydelsen af eller till och med det nödvändiga i, att den i nyssnämnda fall önskade karakteren, nämligen den ljusblå färgen, finnes tillstädes, om än i ett latent tillstånd, hos honan, skall bäst efter följande upplysningar rigtigt uppskattas. Sömmerringfasanens hane har en trettiosju tum lång stjert, hvaremot honans är endast åtta tum lång. Stjerten hos vanliga fasanens hane håller ungefär tjugo tum och hos honan tolf tum i längd. Om nu Sömmerringfasanens hona med sin korta stjert korsades med den vanliga fasanens hane, så kan man icke betvifla, det de hybrida hanafkomlingarne skulle få en mycket längre stjert än vanliga fasanens rena afkomlingar. Om å andra sidan honan af vanliga fasanen, hvars stjert är nästan två gånger så lång som honans af Sömmerringfasanen, korsades med denna senare forms hane, skulle de hybrida hanafkomlingarne hafva en mycket kortare stjert, än den är hos Sömmerringfasanens rena afkomlingar.[1]
För att frambringa sin nya race, med hanarne utprägladt ljusblå till färgen och honorna oförändrade, borde vår uppfödare fortfarande under flere generationer utvälja hanarne, och hvarje stadium af ljus färg borde befästas hos hanarne och göras latent hos honorna. Uppgiften skulle vara ytterst svår och har aldrig blifvit försökt, men kunde möjligen genomföras. Det förnämsta hindret skulle vara den ljusblå färgens snara och fullständiga försvinnande genom nödvändigheten af upprepade korsningar med den skifferblå honan, hvilken senare till en början icke hade någon latent benägenhet att alstra ljusblå afkomlingar.
Om å andra sidan en eller två hanar varierade aldrig så litet i färgens blekhet, och om variationerna från första början vore i sitt öfverflyttande inskränkta till hankönet, skulle uppgiften att åstadkomma en ny race af det önskade slaget vara lätt, ty sådana hanar behöfde helt enkelt utväljas och paras med vanliga honor. Ett analogt fall har verkligen inträffat, ty det finnes i Belgien[2] dufracer, hvilkas hanar ensamma äro tecknade med svarta streck. Hos tamhönset uppträda vanligtvis färgförändringar, hvilka i sitt öfverflyttande äro inskränkta till hankönet. Äfven då denna förärfningsform är rådande, kan det väl hända, att några af de följande stegen i variationsprocessen kunde
- ↑ Temminck säger, att stjerten hos honan af Phasianus Soemmerringii är endast sex tum lång: Planches coloriées, vol. V, 1838, sid. 487 och 488; de här ofvan meddelade måtten togos för min räkning af hr Sclater. Se om vanliga fasanen Macgillivray, History of British Birds, vol. I, sid. 118—121.
- ↑ Dr Chapuis, Le Pigeon Voyageur Belge, 1865, sid. 87.
