Fordom fanns i Tyskland[1] en hönsrace, hvars hönor voro försedda med sporrar; de voro goda värphöns, men skadade sina redar så betydligt med sina sporrar, att man icke kunde låta dem rufva sina ägg. I följd häraf syntes det mig en tid sannolikt, att sporrarnes utveckling hos honorna af de vilda Gallinaceæ hade blifvit hämmad genom naturligt urval i följd af den skada, som på så sätt tillfogades deras nästen. Detta syntes så mycket sannolikare, som vingarnes sporrar, hvilka icke kunde medföra någon olägenhet under rufningen, ofta äro lika väl utvecklade hos honan som hos hanen, ehuru de i icke få fall äro nästan större hos hanen. Då hanen är försedd med sporrar på benen, visar honan nästan alltid rudiment deraf, hvilka rudiment stundom utgöras af blott ett fjäll såsom hos slägtet Gallus. Häraf kunde den slutsatsen dragas, att honorna ursprungligen hafva varit försedda med väl utvecklade sporrar, hvilka dock sedermera hafva gått förlorade antingen genom bristande användande eller naturligt urval. Men om denna åsigt godkännes, borde den utsträckas till otaliga andra fall, och den innebär, att de nu lefvande, med sporrar försedda arternas honliga föregångare en gång besvärades af ett skadligt bihang.
Inom några få slägten och arter, t. ex. Galloperdix, Acomus och den javanesiske påfogeln (Pavo muticus), ega honorna lika väl som hanarne väl utvecklade sporrar. Kunna vi från denna omständighet sluta, att de förfärdiga ett slags rede, hvilken icke är utsatt för att skadas af deras sporrar, och är olik dem, som byggas af deras närmaste slägtingar, så att deras sporrar icke hafva behöft aflägsnas? Eller böra vi antaga, att särskildt dessa honor behöfva sporrar för att försvara sig? Det är en sannolikare slutsats, att sporrarnes både förekomst och frånvaro hos honorna bero på, att olika förärfningslagar hafva herskat oberoende af naturligt urval. I afseende på de många honor, hos hvilka sporrar uppträda i rudimentärt tillstånd, kunna vi draga den slutsatsen, att några få af de hvarandra efterträdande variationer, hvarigenom de utvecklades hos hanarne, uppträdde i en ganska tidig ålder och följaktligen öfverflyttades till honorna. I andra, mycket sällsyntare fall, då honorna ega fullt utvecklade sporrar, kunna vi sluta till, att alla de på hvarandra följande variationerna öfverflyttades till dem, och att de småningom erhöllo den förärfda vanan att icke skada sina nästen.
Röstorganerna och de för ljuds frambringande på olika sätt modifierade fjädrarne äfvensom sjelfva instinkterna för deras
- ↑ Bechstein, Naturgeschichte Deutschlands, 1793, band III, sid. 339.
