användande skilja sig ofta hos begge könen, men äro stundom desamma hos båda. Kunna sådana olikheter förklaras derigenom, att hanarne hafva förvärfvat dessa organer och instinkter, hvaremot honorna hafva blifvit bevarade från att ärfva dem på grund af den fara, för hvilken de skulle hafva varit utsatta genom att ådraga sig foglars eller rofdjurs uppmärksamhet? Detta tyckes mig icke sannolikt, då vi betänka, hvilken mängd foglar om våren ostraffadt lifvar landskapet med sina röster.[1] En säkrare slutsats är den, att, emedan såväl vokal- som instrumentalorganer äro af särskild nytta endast för hanarne under deras frieri, dessa organer endast hos detta kön utvecklades genom könsurvalet och det fortsatta begagnandet, och att de hvarandra efterträdande variationerna och resultaten af användandet hafva från första början i större eller mindre mån vid sitt öfverflyttande blifvit inskränkta till hanafkomman.
Många analoga fall kunde nämnas, t. ex. fjädrarne på hufvudet, hvilka i allmänhet äro längre hos hanen än hos honan, någon gång lika långa hos båda könen och tillfälligtvis saknas hos honan; stundom händer det, att dessa olika fall inträffa i samma grupp af foglar. Det skulle vara svårt att förklara en olikhet af detta slag mellan könen enligt den principen, att honan har kommit i åtnjutande af en fördel genom att ega en i obetydlig mån kortare kam än hanen, och emedan den i följd häraf har förminskats eller alldeles försvunnit genom naturligt urval. Men jag skall välja ett gynsammare fall, nämligen stjertens längd. Påfogelhanens långa släp skulle hafva varit icke endast olämpligt, utan äfven farligt för hönan under rufningen, och då hon följde sina ungar. I följd häraf ligger det icke a priori den minsta osannolikhet i, att hennes stjerts utveckling har blifvit hämmad genom naturligt urval. Men åtskilliga fasaners hönor, hvilka i sina öppna nästen tydligen äro utsatta för lika mycken fara som påfogelhönorna, hafva stjertar af ganska betydande längd. Honorna äfvensom hanarne af Menura superba hafva långa stjertar och bygga ett kupolformigt näste, hvilket är en betydande afvikelse hos en så stor fogel. Naturforskare hafva undrat, huru honan af Menura kunde sköta sin stjert under rufningen; men man känner nu,[2] att hon “går med hufvudet förut in i nästet och derefter vänder
- ↑ Daines Barrington anser (Philosophical Transactions, 1773, sid. 164) det dock sannolikt, att få fogelhonor sjunga, emedan denna förmåga skulle hafva varit farlig för dem under rufningen. Han tillägger, att en liknande åsigt möjligen kan förklara, att honan är hanen underlägsen med hänsyn till fjäderdrägten.
- ↑ Hr Ramsay i Proceedings of the Zoological Society, 1868, sid. 50.
