Vi skola nu undersöka hr Wallace’s skäl med hänsyn till färgen hos foglarnes kön. Han anser, att de bjerta färger, som ursprungligen förärfdes af hanarne genom könsurvalet, skulle i alla eller nästan alla fall hafva öfverflyttats till honorna, så framt icke öfverflyttningen hade hindrats genom naturligt urval. Jag må här påminna läsaren, att åtskilliga fakta, som hänföra sig till denna åsigt, redan hafva blifvit anförda på reptilierna, amfibierna, fiskarne och lepidoptererna. Hr Wallace stöder, såsom vi skola se i nästa kapitel, sin åsigt hufvudsakligen, dock icke uteslutande, på följande påstående,[1] att, om båda könen äro färgade på ett synnerligen i ögonen fallande sätt, boet är så beskaffadt, att det döljer den rufvande fogeln, men att boet är öppet och låter den rufvande fogeln blifva synlig, då det finnes en framträdande olikhet i färgen mellan könen, så att hanen är ljust och honan mörkt färgad. Detta sammanträffande understöder, så vidt som det sträcker sig, säkerligen det antagandet, att de honor, som rufva i öppna bon, hafva blifvit särskildt förändrade för att erhålla ett skydd. Hr Wallace medgifver, att det, såsom man kunde hafva väntat, finnes några undantag från hans båda reglor; men fråga är, om icke undantagen äro så talrika, att de allvarsamt förringa deras betydelse.
I första rummet ligger det mycken sanning i hertigens af Argyll anmärkning,[2] att ett stort och hvälfdt näste är mera synligt för en fiende, särskildt för alla i träd jagande rofdjur, än ett mindre och öppet bo. Ej heller borde vi glömma, att hanarne af många foglar, hvilka bygga öppna nästen, lika väl som honorna rufva äggen och hjelpa till att föda ungarne; detta är t. ex. händelsen med Pyranga æstiva,[3] en af Förenta Staternas mest lysande foglar, hvars hane är skarlakansröd och hona ljust brunaktigt grön. Om nu lysande färger hade varit ytterst farliga för foglar, medan de rufva i sina öppna bon, skulle hanarne i dessa fall hafva lidit betydligt. Det kunde dock vara af så öfvervägande betydelse för hanen att ega lysande färger för att besegra sina rivaler, att detta skulle mer än uppväga en del tillkommande fara.
Hr Wallace medgifver, att honorna af kungskråkorna (Dicrurus), Orioli och Pittidæ ega i ögonen fallande färger och likväl bygga öppna bon; men han påstår, att foglarne i första gruppen äro högeligen stridslystna och kunna försvara sig sjelfva, att de i andra gruppen använda ytterlig omsorg på att dölja sina öppna
