gaffelklufna och utåtböjda stjertpennor; men dessa karakterer hafva knappast i någon mån öfverflyttats till hönan, undantagandes att hon i sin stjert visar ett spår af den böjda gaffeln.
Vi kunna alltså draga den slutsatsen, att drägten hos vissa, ehuru beslägtade arters honor ofta har blifvit mer eller mindre olika derigenom, att karakterer, hvilka både under aflägsna och nyare tider genom könsurval blifvit förvärfvade af hanarne, hafva i olika grad öfverflyttats. Men det förtjenar särskildt uppmärksammas, att lysande färger långt mera sällan än andra färgskiftningar hafva gått i arf. Hanen t. ex. af blåhakesångaren (Cyanecula suecica) har ett präktigt blått bröst med en subtriangulär röd fläck; teckningar af nästan samma utseende hafva nu öfverflyttats till honan, men midtfläcken är rödgul i stället för röd och omgifves af fläckiga i stället för blå fjädrar. Gallinaceæ erbjuda många analoga fall; ty ingen af de arter, t. ex. rapphöns, vaktlar, perlhöns o. s. v., hos hvilka fjäderdrägtens färger hafva blifvit i vidsträckt omfång öfverflyttade från hanen till honan, eger lysande färger. Goda exempel härpå erhåller man från fasanerna, hos hvilka hanen i allmänhet är så mycket mera lysande än honan, men hos öron- och Wallich’ska fasanerna (Crossoptilon auritum och Phasianus Wallichii) likna båda könen hvarandra nära och hafva dunkla färger. Vi kunna gå så långt som till det antagandet, att, om någon del af fjäderdrägten hos dessa båda fasaners hanar hade erhållit lysande färger, detta icke skulle hafva öfverflyttats till honorna. Dessa fakta bestyrka i hög grad hr Wallace’s åsigt, att de bjerta färgernas öfverflyttande från hanen till honan hos foglar, hvilka under rufningen äro utsatta för mycken fara, har förhindrats genom naturligt urval. Vi böra dock icke förgäta, att en annan, förut gifven förklaring är möjlig, nämligen att de hanar, hvilka varierade och bekommo bjerta färger, skulle hafva varit utsatta för mycken fara, medan de voro unga och oerfarna, och i allmänhet blifvit utrotade; de äldre och varsammare hanarne skulle å andra sidan, om de varierade på samma sätt, icke endast hafva varit i stånd att bibehålla sig vid lif, utan äfven gynnats i sin täflan med andra hanar. Variationer, som uppträda sent i lifvet, tendera nu att öfvergå uteslutande till samma kön, så att i denna händelse ytterst lysande färger icke skulle hafva öfverflyttats till honorna. Å andra sidan skulle variationer af en mindre i ögonen fallande beskaffenhet, t. ex. sådana, som egas af öron- och Wallich’ska fasanerna, icke hafva varit farliga, och om de uppträdde i den tidiga ungdomen, skulle de i allmänhet hafva öfverflyttats till båda könen.
