att hafva genomforskat åtskilliga stora grupper, nästan säkert, att den förnämsta verkande kraften har varit de af hanarne genom könsurval förvärfvade karakterernas öfverflyttande i större eller mindre grad till honan. Hos åtskilliga britiska finkar skilja sig båda könen antingen i helt ringa eller i betydlig grad, och om vi jemföra honorna af grönfinken, bofinken, steglitsen, domherren, korsnäbben, gråsparfven o. s. v., skola vi finna, att de äro hvarandra olika förnämligast i de punkter, hvari de delvis likna sina respektive hanar, och hanarnes färger kunna vi tryggt tillskrifva könsurvalet. Könen af många hönsartade foglar skilja sig i ytterlig grad, t. ex. af påfogeln, fasanen och hönsen, hvaremot hos andra arter ett partielt eller också fullständigt karakterernas öfverflyttande från hanen till honan har egt rum. De olika Polyplectron-arternas honor visa i ett otydligt tillstånd och hufvudsakligen på stjerten sina hanars präktiga oceller. Rapphönshonan skiljer sig från tuppen endast derigenom, att den röda fläcken på hennes bröst är mindre, och den vilda kalkonhönan endast deri, att hennes färger äro mycket dunklare. Perlhönsens båda kön kunna icke särskiljas. Det ligger icke någon osannolikhet i, att denna sistnämnda fogels enkla, ehuru egendomligt fläckiga fjäderdrägt har genom könsurval förvärfvats af hanarne och derefter öfvergått till båda könen, ty den är icke väsentligen skild från den mycket skönfläckigare fjäderdrägt, som utmärker hanarne ensamma af Tragopan-fasanerna.
Man bör gifva akt på, att karakterernas öfverflyttande från hanen till honan i några fall tydligen har skett i en aflägsen period, och att hanen sedermera har undergått stora förändringar utan att till honan öfverflytta någon af sina sedermera erhållna karakterer. Hönan och ungarne t, ex. af orren (Tetrao tetrix) likna mycket nära båda könen och ungarne af moripan (Tetrao scoticus), och vi kunna följaktligen sluta till, att orren härleder sig från någon forntida art, hvars båda kön voro färgade nästan på samma sätt som moripan. Alldenstund denna senare arts båda kön ega tydligare strimmor under parningstiden än under någon annan tid, och som hanen obetydligt afviker från honan i sina starkare markerade röda och bruna färgteckningar,[1] kunna vi draga den slutsatsen, att denna fjäderdrägt åtminstone till en viss utsträckning har påverkats af könsurvalet. Om så är händelsen, kunna vi vidare sluta, att orrhönans nästan lika drägt på lika sätt frambragtes under någon forntida period. Sedan denna tidrymd har orrtuppen dock bekommit sin vackra svarta drägt jemte sina
- ↑ Macgillivray, History of British Birds, vol. I, sid. 172—174.
