honorna hafva bragts derhän att uppvakta hanarne i stället för att af dem uppvaktas. Detta är i sjelfva verket till en viss grad förhållandet med några foglar, såsom vi hafva sett med påfogelhönan, vilda kalkonen och vissa skogshönsarter. Om vi som ledning taga de flesta fogelhanars vanor, så måste honornas betydligare storlek och styrka samt utomordentliga stridslystnad hos Turnix och emun innebära, att de försöka att drifva bort täflande honor för att komma i besittning af hanen, och enligt denna åsigt blifva alla fakta tydliga, ty hanarne skulle sannolikt blifva i hög grad förtjusta i eller uppeggade af de honor, hvilka genom sina bjertare färger, andra prydnader eller röstresurser voro mest tilldragande för dem. Könsurvalet skulle då snart förrätta sitt verk och städse föröka honornas tilldragande behag, under det att hanarne och ungarne lemnades alldeles icke eller endast obetydligt förändrade.
Tredje klassen. Då den fullvuxne hanen liknar den
fullvuxna honan, hafva ungarne af båda könen en särskild, dem
tillkommande första fjäderdrägt. — Inom denna klass likna
båda könen i fullvuxet tillstånd hvarandra och skilja sig från
ungarne. Detta inträffar med många foglar af många slag.
Rödhakesångarens hane kan näppeligen skiljas från honan, men ungarne
äro vida skilda med sin fläckiga, dunkelt olivfärgade och bruna
fjäderdrägt. Hanen och honan af den präktiga skarlakansfärgade
ibisen äro lika, hvaremot ungarne äro bruna; och skarlakansfärgen
är, ehuru gemensam för båda könen, tydligen en könskarakter, ty
den utvecklas icke väl hos fångna foglar, på samma sätt som
händelsen ofta är med präktigt färgade fogelhanar. Ungarne af
många hägerarter skilja sig i betydande grad från de fullvuxna, och
dessas sommardrägt har, ehuru gemensam för båda könen, tydligen
en högtidskarakter. Unga svanor äro skifferfärgade, under det att
de fullvuxna foglarne äro rent hvita; men det skulle vara
öfverflödigt att anföra ytterligare exempel. Dessa olikheter mellan
ungarne och de gamla bero synbarligen såsom i de båda senaste
klasserna derpå, att ungarne hafva bibehållit en föregående eller
urgammal beskaffenhet hos fjäderdrägten, hvilken af de gamla af
båda könen har blifvit utbytt mot en ny drägt. Då de fullvuxna
ega bjerta färger, kunna vi från de anmärkningar, som nyss hafva
blifvit framstälda med afseende på den skarlakansröda ibisen och
många hägrar, och från analogien med första klassens arter draga
den slutsatsen, att sådana färger genom naturligt urval hafva
förvärfvats af de nästan fortplantningsskickliga hanarne, men att, i
