olikhet med förhållandet inom de båda första klasserna, öfverlemnandet, ehuru inskränkt till samma ålder, icke har varit inskränkt till samma kön. Följaktligen likna båda könen såsom fullt utbildade hvarandra och afvika från ungarne.
Fjerde klassen. Då den fullvuxne hanen liknar den fullvuxna
honan, likna ungarne af båda könen i sin första fjäderdrägt de
fullvuxna. — Inom denna klass likna ungarne och de fullvuxna
af båda könen hvarandra, antingen de ega lysande eller mörka
färger. Sådana fall äro, tror jag, allmännare än de inom näst
föregående klass. Vi hafva i England exempel hos kungsfiskaren,
några hackspettar, nötskrikan, skatan, kråkan och många små,
mörkt färgade foglar, t. ex. jernsparfven eller gärdsmygen. Men
likheten i fjäderdrägt mellan ungarne och de gamla är aldrig
fullkomligt fullständig och aftager gradvis ända till olikhet. Sålunda
äro ungarne af några medlemmar i kungsfiskarnes familj icke endast
mindre lifligt färgade än de fullvuxna, utan många af fjädrarne
på undre sidan äro kantade med brunt[1] — sannolikt ett spår af
en forntida beskaffenhet hos fjäderdrägten. Inom samma fogelgrupp,
äfven inom samma slägte, t. ex. i ett australiensiskt
papegojslägte (Platycercus), likna ungarne af samma art mycket, men
ungarne af en annan art äro deremot betydligt olika sina
föräldrar af båda könen, hvilka äro lika.[2] Båda könen af den
vanliga nötskrikans ungar äro mycket lika; men hos den
canadensiska skrikan (Perisoreus canadensis) skilja ungarne sig så
mycket från sina föräldrar, att de fordom beskrefvos som skilda
arter.[3]
Innan jag går vidare, måste jag anmärka, att företeelserna inom förevarande och de båda nästa klasserna äro så invecklade och slutsatserna så tvifvelaktiga, att hvar och en, som icke hyser särskildt intresse för ämnet, gjorde bättre i att gå dem förbi.
De lysande eller i ögonen fallande färger, hvilka utmärka många foglar inom förevarande klass, kunna sällan eller aldrig vara till något gagn för dem såsom ett skydd, så att de sannolikt hafva genom könsurval bekommits af hanarne samt derefter öfverflyttats till honorna och ungarne. Det är dock möjligt, att hanarne kunna hafva utvalt de mera tilldragande honorna, och om de förärfde sina karakterer till sina afkomlingar af båda könen, skulle
