olika lefnadsförhållandena hafva direkt inverkat på fjäderdrägten; detta kan hafva haft någon påföljd, men jag tror icke mycket på, att en så stor olikhet, som vi stundom se, har på så sätt uppkommit mellan de båda drägterna. En sannolikare förklaring är den, att en forntida, genom några karakterers öfverflyttande från sommardrägten delvis förändrad stil i drägten har af de fullvuxna bibehållits under vintern. Slutligen bero, som det synes, alla fallen i vår här förevarande klass på, att karakterer, som hafva förvärfvats af de fullvuxna hanarne, hafva blifvit i sitt öfverflyttande inskränkta efter ålder, årstid och kön; men det skulle icke löna mödan att söka att undersöka dessa invecklade förhållanden.
Sjette klassen. Ungarne skilja sig i sin första fjäderdrägt
från hvarandra efter könet, i det att de unga hanarne mer eller
mindre nära likna de fullvuxna hanarne och de unga honorna
mer eller mindre nära de fullvuxna honorna. — Fallen inom
denna klass äro, ehuru förekommande i åtskilliga grupper, icke
talrika; om erfarenheten icke hade lärt oss motsatsen, skulle
det dock synas oss vara den naturligaste sak, att ungarne till en
början alltid borde till en viss grad likna och småningom blifva
allt mera lika de fullvuxna af samma kön. Den fullvuxne hanen
af svarthufvade sångaren (Sylvia atricapilla) har svart hufvud,
hvaremot honans är rödbrunaktigt, och hr Blyth meddelar mig,
att ungarne af båda könen, äfven då de ännu ligga i boet, kunna
skiljas på denna karakter. Inom trastarnes familj har ett ovanligt
antal af liknande fall blifvit iakttaget; hanen af koltrasten (Turdus
merula) kan i nästet skiljas från honan, emedan de största
vingfjädrarne, hvilka icke fällas så snart som kroppens fjädrar, bibehålla
en brunaktig antrykning till den andra allmänna ruggningen.[1]
Båda könen af spottfogeln (Turdus polyglottus, Linn.) skilja sig
helt obetydligt från hvarandra, ehuru hanarne i en ganska tidig
ålder kunna igenkännas från honorna derpå, att de förete mera
rent hvitt.[2] Hanarne af en skogstrast och af en klipptrast (nämligen
Orocetes erythrogastra och Petrocincla cyanea) hafva en stor del
af sin fjäderdrägt vackert blå, hvaremot honorna äro bruna;
de i nästet liggande hanarne af båda arterna hafva sina största
ving- och stjertpennor kantade med blått, under det att honans
