fall, och honan på samma sätt som honan af Rhynchæa eller Turnix inom vår andra klass af fall. Men det är mycket svårt att inse, huru detta samtidigt kunde hafva försiggått med samma arts båda kön. Hr Salvin uppgifver, såsom vi hafva sett i åttonde kapitlet, att vissa honingsfoglars hanar betydligt öfverträffa honorna till antalet, hvaremot af andra arter, som bebo samma land, honorna äro mycket talrikare än hanarne. Om vi då kunde antaga, att Juan Fernandez-artens hanar under någon föregående, långvarig period i betydande grad hafva öfverträffat honorna till antalet, men att honorna under en annan, långvarig tidrymd hafva varit betydligt talrikare än hanarne, kunde vi inse, huru hanarne under en tid och honorna under en annan kunde hafva blifvit sköna genom de bjertare färgade individernas utväljande inom ettdera könet, i det att båda könen i en tidigare ålder än vanligt förärfde sina karakterer till sina ungar. Huruvida detta är den rigtiga förklaringen, vill jag icke tillmäta mig att säga; men fallet är för anmärkningsvärdt att förbigås, utan att påpekas.
Vi hafva nu af talrika exempel inom alla sex klasserna sett, att ett innerligt förhållande råder mellan fjäderdrägten hos ungarne och de fullvuxne, antingen af det ena eller af båda könen. Dessa förhållanden förklaras ganska väl enligt den principen, att det ena könet — detta är i det stora flertalet fall hanen — genom förändring och könsurval först erhöll bjerta färger eller andra prydnader och på olika sätt förärfde dem i öfverensstämmelse med förärfningens erkända lagar. Hvarför variationer hafva uppträdt i olika lefnadsåldrar, någon gång äfven hos arter inom samma grupp, känna vi icke; men med hänsyn till förärfningens form synes den ålder, hvari variationerna först visade sig, hafva varit en vigtig, bestämmande orsak.
Af grundsatsen om en förärfning i motsvarande åldrar och från den omständigheten, att alla färgförändringar, hvilka hos hanarne uppträdde i en tidig ålder, då icke utvaldes, utan tvärtom ofta aflägsnades såsom farliga, hvaremot lika variationer, som uppträdde vid eller nära fortplantningsperioden, hafva bevarats, följer det, att ungarnes drägt ofta har lemnats oförändrad eller endast obetydligt förändrats. Vi erhålla på detta sätt något begrepp om färgerna hos våra nu lefvande arters stamformer. Hos ett stort antal arter inom fem af våra sex klasser äro de fullvuxna af ettdera eller båda könen bjert färgade åtminstone under häcktiden, hvaremot ungarne oföränderligen ega mindre bjerta färger än de fullvuxna eller äro fullkomligt mörkfärgade, ty så vidt jag kan upptäcka, är intet exempel kändt på, att mörkfärgade arters ungar
