Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/504

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
foglar.

är osannolikt, att tukanerna kunna hafva att för sina näbbars oerhörda storlek tacka könsurvalet, på det att de skulle kunna förevisa de omvexlande och lifliga färgstrimmor, hvarmed dessa delar äro prydda.[1] Den nakna huden vid näbbroten och omkring ögonen är äfvenledes ofta präktigt färgad, och hr Gould säger vid tal om en art,[2] att näbbens färger “otvifvelaktigt äro skönast och mest lysande under parningstiden“. Det är icke osannolikare, att tukaner hafva belastats med så ofantliga, ehuru genom sin svampartade beskaffenhet så lätta näbbar som möjligt för ett ändamål, som falskeligen synes oss icke vara af någon vigt, nämligen vackra färgers förevisande, än att Argus-fasanens hane och några andra foglar skulle betungas med så långa fjädrar, att de hindra deras flygt.

På samma sätt som hanarne ensamma af åtskilliga arter äro svarta, under det att honorna ega mörka färger, så äro endast hanarne i några få fall antingen helt och hållet eller till en del hvita, t. ex. af åtskilliga klockfoglar i Södra Amerika (Chasmorlhynchus), den antarktiska gåsen (Bernicla antarctica), silverfasanen o. s. v., hvaremot honorna äro bruna eller mörkfläckiga. Alltså är det enligt samma grundsats som förut sannolikt, att båda könen af många fåglar, t. ex. hvita kakadus, åtskilliga silfverhägrar med deras sköna fjädrar, vissa ibisar, måsar, tärnor m. fl., hafva genom könsurval erhållit sin mer eller mindre fullständigt hvita fjäderdrägt. De arter, hvilka bebo snöbetäckta trakter, komma naturligtvis under en annan afdelning. Den hvita drägten hos några af de ofvannämnda foglarne framträder hos båda könen, endast då de äro fortplantningsskickliga. Detta är likaledes händelsen med vissa hafssulor, tropikfoglar o. s. v. samt med snögåsen (Anser hyperboreus). Som den sistnämnda häckar på ofruktbara, icke snöbetäckta ställen, och som hon flyttar söderut under vintern, finnes det icke något skäl till den förmodan, att dess snöhvita, fullt utbildade drägt gör tjenst som något skydd. I det förut omnämnda fallet med Anastomus oscitans hafva vi ett

  1. Ingen tillfredsställande förklaring har någonsin lemnats öfver den ofantliga storleken och ännu mindre öfver de bjerta färgerna hos tukanernas näbb. Hr Bates (The Naturalist on the Amazons, vol. II, 1863, sid. 341) uppgifver, att de använda sina näbbar för att nå frukten i grenarnes yttersta ändar och likaledes, hvilket uppgifves af andra författare, för att draga fram ägg och unga foglar ur andra foglars nästen. Men näbben «kan,» såsom hr Bates medgifver, «knappast betraktas som ett för den uppgift, hvartill han användes, ganska fullkomligt bildadt organ». Näbbens betydande massa, hvilken visar sig genom dess bredd och höjd äfvensom dess längd, kan icke förklaras enligt den åsigten, att han endast gör tjenst som ett griporgan.
  2. Ramphastos carinatus, Gould’s Monograph of Ramphastidæ.