ännu bättre bevis för, att den hvita drägten står i sammanhang med parningen, ty den utvecklas endast under sommaren, hvaremot ungarne i sitt outbildade tillstånd och de fullvuxna i sin vinterdrägt äro grå och svarta. Hos många arter af måsar (Larus) blifva hufvudet och halsen rent hvita under sommaren, hvaremot de äro grå eller fläckiga under vintern och i ungstadiet. Å andra sidan förekommer den fullkomliga motsatsen hos de smärre måsarne (Gavia) och hos några tärnor (Sterna), ty ungfoglarnes hufvuden äro under första året och de fullvuxnes under vintern antingen rent hvita eller mycket blekare till färgen än under häcktiden. Dessa senare fall erbjuda ett annat exempel på det godtyckliga sätt, hvarpå könsurvalet ofta synes hafva verkat.[1]
Orsaken till, att vattenfoglar så mycket oftare än landfoglar hafva erhållit en hvit drägt, beror sannolikt på deras betydande storlek och starka flygförmåga, hvarigenom de lätteligen kunna försvara sig sjelfva eller undkomma roffoglar, för hvilka de dessutom icke äro mycket utsatta. Könsurval har följaktligen här icke varit verksamt eller ledt till beredande af skydd. Bland foglar, som ströfva omkring på öppna hafvet, kunde hanarne och honorna tvifvelsutan mycket lättare finna hvarandra, då de hade blifvit synligare antingen genom att vara fullkomligt hvita eller djupt svarta, så att dessa färger möjligen kunna tjena till samma ändamål som många landfoglars locktoner. En hvit eller svart fogel, hvilken upptäcker och slår ned på en död kropp, som flyter på öppna hafvet eller är uppkastad på stranden, skall vara synlig på långt håll och visa andra foglar af samma och af skilda arter på bytet; men som detta skulle vara ofördelaktigt för dem, som först funno det, borde de individer, hvilka voro de hvitaste eller svartaste, icke på så sätt hafva erhållit mera föda än de mindre skarpt färgade individerna. I följd häraf kunna icke i ögonen fallande färger genom naturligt urval småningom hafva förvärfvats för detta ändamål.[2]
Som könsurvalet beror på ett så vexlande element som smaken, kunna vi inse, hvarpå det beror, att det inom samma grupp
- ↑ Se om Larus, Gavia och Sterna Macgillivray, History of British Birds, vol. V, sid. 515, 584 och 626. Om Anser hyperboreus Audubon, Ornithological Biography, vol. IV, sid. 562. Om Anastomus hr Blyth i Ibis, 1867, sid. 173.
- ↑ Det må nämnas, att bland gamarne, hvilka stryka vidt omkring i luftkretsens högre trakter liksom hafsfoglarne öfver oceanen, tre eller fyra arter äro nästan helt och hållet eller i betydande mån hvita, och att många ardra arter äro svarta. Detta faktum bestyrker den förmodan, att dessa i ögonen fallande färger kunna hjelpa könen att finna rätt på hvarandra under häcktiden.
