af foglar, hvilkas lefnadsvanor äro nästan desamma, skulle finnas hvita eller nästan hvita såväl som svarta eller nästan svarta arter, t. ex. hvita och svarta kakadus, storkar, ibisar, svanor, tärnor och stormfoglar. Skäckiga foglar förekomma likaledes inom samma grupper, t. ex. den svarthalsade svanen, vissa tärnor och vanliga skatan. Att en stark färgkontrast är angenäm för foglarne, kunna vi sluta, då vi genomse en stor samling af exemplar eller en serie kolorerade plancher, ty könen skilja sig ofta från hvarandra derigenom, att hanen har de bleka delarne renare hvita och de på åtskilliga sätt färgade mörka delarne ännu mörkare än honan.
Det kunde till och med synas, att blotta nyheten eller förändringen för sin egen skull någon gång har verkat liksom ett tjusningskraft på fogelhonorna på samma sätt som förändringar i moderna på oss. Hertigen af Argyll säger[1] — och jag är glad att hafva den ovanliga tillfredställelsen att om blott ett stycke väg vandra i hans fotspår —: “Jag är alltmer öfvertygad, att föränderligheten, blotta föränderligheten, måste erkännas vara ett mål och ett syfte i naturen“. Jag önskar, att hertigen hade förklarat, hvad han här menar med natur. Menar han, att Skaparen af universum har anordnat olika resultat för sin egen eller för menniskans tillfredsställelse? Den förra åsigten synes mig lika mycket fela i skyldig vördnad som den senare i sannolikhet. Godtycklighet i smak hos foglarne sjelfva synes vara en mera passande förklaring. Se här ett exempel: några papegojors hanar kunna näppeligen sägas vara skönare, åtminstone efter vår smak, än honorna, men de skilja sig från dem i sådana saker, som att hanen har ett rosenfärgadt halsband i stället för “ett bjert smaragdfärgadt, smalt, grönt halsband“ liksom honan, eller att hanen har ett svart halsband i stället för “ett hälft gult band framtill“ med ett blekt rosenrödt i stället för blått hufvud.[2] Alldenstund så många fogelhanar till sin förnämsta prydnad hafva förlängda stjertfjädrar eller förlängda fjädertofsar, synas den förut beskrifna förkortade stjerten hos en kolibrihane och den förkortade tofsen hos skrakhanen nästan likna en af de många motsatta modeförändringar, hvilka vi beundra hos våra egna drägter.
Några medlemmar af hägerfamiljen förete ett ännu egendomligare exempel på, att nyhet i färgteckning, enligt hvad det synes, har blifvit uppskattad för sin egen skull. Ungarne af Ardea asha äro hvita, hvaremot de fullvuxna äro mörkt silfverfärgade, och icke endast ungarne, utan äfven de fullvuxna af den beslägtade
