fall har förmågan att förrätta sådana handlingar blifvit steg för steg vunnen genom sinnesorganernas och det naturliga urvalets föränderlighet utan någon medveten insigt från djurets sida under hvarje successiv generation. Tvifvelsutan bör, som hr Wallace har visat[1], en god del af menniskans förståndsarbete tillskrifvas efterhärmning och icke öfverläggning, men det är en stor åtskilnad mellan hennes handlingar och många af dem, som utföras af de lägre djuren, t. ex. att menniskan icke vid sitt första försök kan med tillhjelp af sin efterhärmningsförmåga förfärdiga en stenyxa eller en kanot. Hon måste lära sig sitt arbete genom öfning; en bäfver kan deremot redan vid första försöket göra sin dam eller sin kanal och en fogel sitt näste lika väl eller nästan lika väl, som då han är gammal och förfaren.
Men att nu återgå till vårt omedelbara ämne, så känna de lägre djuren i likhet med menniskan uppenbarligen fröjd och smärta, sällhet och elände. Sällhet märkes aldrig bättre än hos unga djur, t. ex. hundvalpar, kattungar, lam o. s. v., då de, liksom våra egna barn, leka med hvarandra. Äfven insekter leka tillsammans, såsom det har blifvit beskrifvet af den utmärkte observatorn P. Huber[2], hvilken såg myror förfölja och låtsa bita hvarandra, liksom så många hundvalpar göra.
Det förhållandet, att de lägre djuren drifvas af samma sinnesrörelser som vi sjelfva, är så väl ådagalagdt, att det icke skall vara af nöden att trötta läsaren med många detaljer. Förskräckelse verkar på dem på samma sätt som på oss, i det att den förorsakar darrning i musklerna, hjertklappning, utvidgar de ringformiga slutmusklerna och reser håret på ända. Misstanke, förskräckelsens följd, är tydligen karakteristisk för de flesta vilda djur. Mod och räddhåga äro ytterst vexlande egenskaper hos individerna af samma art, såsom man tydligen kan se hos våra hundar. Några hundar och hästar hafva ett svårt sinnelag och blifva lätteligen vresiga, andra hafva ett godt sinnelag, och dessa egenskaper gå helt säkert i arf. Hvar och en känner, huru benägna djur äro till vildt raseri, och huru tydligt de visa det. Många, troligen sanna, anekdoter hafva blifvit offentliggjorda angående åtskilliga djurs länge uppskjutna och sinnrika hämd. Den noggranne Rengger och Brehm[3] bekräfta, att de amerikanska
- ↑ Contributions to the Theory of Natural Selection, 1870, sid. 212.
- ↑ Recherches sur les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 173.
- ↑ Alla följande uppgifter, hvilka äro anförda på dessa båda naturforskares auktoritet, hafva blifvit hemtade från Rengger’s Naturgeschichte der Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 41—57, och från Brehm’s Thierleben, band I, sid. 10—87.
