och afrikanska apor, hvilka de höllo i tamt tillstånd, helt säkert hämnades. En hunds tillgifvenhet för sin herre är notorisk; i dödskampen har han observerats smeka sin herre, och hvar och en har hört talas om den hund, hvilken under vivisektionens plågor slickade prosektorns hand; denne man måste, så framt han icke hade ett hjerta af sten, hafva känt samvetsagg till sitt lifs sista stund. Som Whewell[1] har anmärkt, “kan väl den, som läser de rörande exempel på moderlig tillgifvenhet, hvilka så ofta berättas om alla nationers qvinnor och om alla djurs honor, betvifla, att handlingens princip är densamma i båda händelserna?“
Vi se moderlig tillgifvenhet ådagaläggas i de obetydligaste omständigheter; så observerade Rengger en amerikansk apa (en Cebus), som omsorgsfullt bortdref flugorna, hvilka plågade hennes unge, och Duvaucel såg en Hylobates tvätta sin unges ansigte i en ström. Så häftig är ap-honors sorg öfver förlusten af deras ungar, att den beständigt förorsakade vissa arters död, hvilka höllos i fångenskap af Brehm i norra Afrika. Föräldralösa apor adopterades och vårdades alltid omsorgsfullt af de andra aporna, både hannar och honor. En babianhona hade ett så rymligt hjerta, att hon icke endast antog sig unga apor af andra arter, utan äfven stal unga hundar och kattor, hvilka hon ständigt bar omkring. Hennes ömhet gick dock icke så långt, att hon delade sin föda med sina adopterade barn, hvaröfver Brehm förvånades, enär hans apor alltjemt fullkomligt ärligt delade allting med sina egna ungar. En adopterad kattunge klöste den ofvannämda kärleksfulla apan, hvilken säkerligen egde ett skarpt förstånd, ty hon förvånades mycket öfver att blifva klöst och undersökte genast kattungens fot samt bet utan vidare omständigheter bort hans klor. I Zoological Gardens hörde jag af vaktaren, att en gammal babian (Cercopithecus chacma) hade adopterat en Rhesus-apa; men då en ung babian och en mandrill insläptes i hennes bur, tycktes hon märka, att dessa båda apor, ehuru tillhörande olika arter, voro hennes närmare slägtingar, ty hon försköt med ens Rhesus-exemplaret och antog sig båda. Rhesus-ungen var, som jag såg, högeligen missnöjd med att blifva på detta sätt förskjuten samt ville liksom ett elakt barn förfördela och angripa den unga babianen och mandrillen, då den trygt kunde så göra; detta uppförande uppväckte stor förbittring hos den gamla babianen. Apor skola äfven, enligt Brehm’s försäkran, försvara sin herre, då han angripes, på samma sätt som hundar
- ↑ Bridgewater Treatise, sid. 263.
