Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/512

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Sjuttonde kapitlet.


Sekundära könskarakterer hos däggdjur.


Stridslag. — Speciela vapen, förlänade åt hanarne. — Orsaken till bristen på vapen hos honorna. — Vapen, som äro gemensamma för båda könen, hafva dock först blifvit förvärfvade af hanen. — Andra sätt att använda dylika vapen. — Deras höga betydelse. — Hanens betydligare storlek. — Försvarsmedel. — Förkärlek, visad ettdera könet vid däggdjurs sammanparande.


Bland däggdjur synes hanen vinna honan långt mera enligt stridslagen än genom att utveckla sina behag. De räddaste djur, hvilka icke äro utrustade med några särskilda stridsvapen, inlåta sig under parningstiden i förtviflade strider. Man har sett två harhanar kämpa med hvarandra, tills en blef dödad; mullvadshanar slåss med hvarandra, ofta med olycksbringande påföljd; ekorrhanar “inlåta sig i många strider och såra hvarandra ofta allvarsamt“; detsamma göra också bäfverhanarne, “så att knappast ett enda skinn är utan skråmor.“[1] Jag iakttog detsamma i Patagonien på hudar af guanacos, och vid ett tillfälle voro några dylika djur så upptagna med att kämpa, att de utan fruktan sprungo tätt förbi mig. Livingstone nämner, att hanarne af många djur i Södra Afrika nästan oföränderligt förete skråmor, som de hafva erhållit i föregående strider.

Stridslagen gäller såväl med hänsyn till de i vatten som de på land lefvande däggdjuren. Det är allmänt kändt, huru förtvifladt skälhanar kämpa både med tänder och med klor under fortplantningstiden, och deras skinn äro likaledes ofta betäckta

  1. Se Waterton’s berättelse om två harars strid, Zoologist, vol. I, 1843, sid. 211. Om mullvadar, Bell, Hist. of British Quadrupeds, första upplagan, sid. 100. Angående ekorrar Audubon och Bachman, Viviparous Quadrupeds of North America, 1846, sid. 269. Om bäfrar hr A. H. Green i Journal of Lin. Soc. Zoolog., vol. X, 1869, sid. 362.