Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/513

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
175
strider mellan däggdjur.

med skråmor.[1] Hanarne af spermacetihvalen äro ganska svartsjuka under denna årstid; i sina strider “fatta de ofta tag i hvarandras käkar, vältra sig på sidorna och rulla sig omkring“, så att några naturforskare tro, att deras underkäkars ofta vanstälda tillstånd orsakas genom dessa strider.

Alla djurhanar, som äro försedda med särskilda stridsvapen, inlåta sig, som man väl känner, i häftiga strider. Hjortars mod och förtviflade strider hafva ofta blifvit beskrifna; skeletter af dem hafva blifvit funna i åtskilliga trakter af jorden med hornen så inflätade i hvarandra, att de omöjligen hafva kunnat åtskiljas, hvilket har visat, huru ömkligt segraren och den besegrade hade omkommit.[2] Intet djur i verlden är så farligt som en elefant under brunsttiden. Lord Tankerville har lemnat mig en liflig beskrifning på striderna mellan de vilda tjurarne i Chillingham Park, hvilka äro till storleken, men icke i mod degenererade afkomlingar af den jättelika Bos primigenius. År 1861 kämpade flere om herraväldet, och man iakttog, att två af de yngre tjurarne i förening anföllo hjordens gamle ledare, besegrade honom och gjorde honom oförmögen till strid, så att vaktarne trodde honom ligga dödligt sårad i en angränsande skog. Men få dagar efteråt närmade sig en af de unga tjurarne ensam till skogen, och härvid kom “jagtparkens herre“, hvilken hade hållit sig undan för att taga hämd, fram och dödade inom kort sin motståndare. Han slöt sig derefter helt lugnt till hjorden och behöll länge utan motsägelse väldet. Amiral Sir B. J. Sulivan meddelar mig, att han under sin vistelse på Falklandsöarne införskref en ung engelsk hingst, hvilken i sällskap med åtta ston uppehöll sig i bergen i närheten af Port William. På dessa berg fanns det två vilda hingstar, hvardera åtföljd af ett ringa antal ston, “och det är säkert, att dessa hingstar aldrig skulle hafva kommit i närheten af hvarandra utan att slåss. Båda hade hvar för sig försökt att kämpa med den engelska hästen och bortdrifva hans ston, men detta hade icke lyckats dem. En dag kommo de båda och angrepo honom. Detta åsågs af kaptenen, hvilken hade vård om hästarne, och som, efter att hafva

  1. Se angående skälarnes strider kapten C. Abbott i Proc. Zool. Soc., 1868, sid. 191, äfvensom hr R. Brown, ibidem, 1869, sid. 436; likaledes L. Lloyd, Game Birds of Sweden, 1867, sid. 412, och Pennant. Se om spermacetihvalen hr J. H. Thompson i Proc. Zool. Soc., 1867, sid. 246.
  2. Se Scrope (Art of Deer-stalking, sid. 17) angående hornens sammanflätande hos Cervus elaphus. Richardson säger i Fauna Borealis Americana, 1829. sid. 252, att vapiti’n, orignal’n och renen hafva anträffats på så sätt hopfästade. Sir A. Smith fann vid Goda Hoppsudden skeletten af två genus i samma ställning.