Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/515

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
177
vapen.

Då hanarne äro försedda med vapen, hvilka saknas hos honorna, kan det knappast vara något tvifvel om, att de användas vid strid med andra hanar, och att de hafva blifvit förvärfvade genom könsurval. Det är åtminstone i de flesta fall icke sannolikt, att honorna i sjelfva verket hafva blifvit undantagna från att erhålla sådana vapen, i följd af att de äro onyttiga eller öfverflödiga eller på något sätt skadliga. Som de tvärtom ofta användas af många djurs hanar till åtskilliga ändamål, mera särskildt som ett försvar mot deras fiender, är det en öfverraskande omständighet, att de äro så svagt utvecklade eller fullkomligt saknas hos honorna. Tvifvelsutan skulle utvecklingen under hvarje återinträdande sommar af stora förgrenade horn hos hinden och utbildandet af ofantliga huggtänder hos elefanthonan hafva varit en stor förlust af lifskraft, om man antager, att de icke skulle vara till någon nytta för honorna. Följaktligen skulle sådana variationer i dessa organers storlek, hvilka ledde till deras undertryckande, hafva kommit under det naturliga urvalets kontroll och icke stört deras utveckling genom könsurval hos hanarne, om de vid sitt öfverflyttande hade varit inskränkta till honafkomman. Men huru kunna vi enligt denna åsigt förklara förekomsten af horn hos vissa antilopers honor och hos många djurs honor af huggtänder, hvilka äro endast obetydligt mindre till storleken än hos hanarne? Förklaringen måste i nästan alla händelser, som jag tror, sökas i lagarne för förärfningen.

Som renen är den enda art inom hela hjortfamiljen, hvars hona är försedd med horn, ehuru något smärre, tunnare och mindre förgrenade än hos hanen, kunde man naturligtvis förmoda, att de måste vara till något särskildt gagn för henne. Det finnes dock några omständigheter, som strida häremot. Honan bibehåller sina horn från den tid, då de äro fullt utvecklade, nämligen i September, hela vintern igenom till i Maj, då hon framföder sin unge, hvaremot hanen fäller sina horn mycket tidigare, mot slutet af November. Alldenstund båda könen hafva samma behof och följa samma lefnadsvanor, och emedan hanen fäller sina horn under vintern, är det ganska osannolikt, att de kunna vara till något synnerligt gagn för honan under denna årstid, hvilken omfattar större delen af den tid, hvarunder hon bär horn. Ej heller är det sannolikt, att hon kan hafva ärft horn från någon gammal stamfar till hela hjortfamiljen, ty vi kunna från den omständigheten, att endast hanarne af så många arter på alla ställen af jorden ega horn, sluta, att detta var gruppens ursprungliga karakter. Häraf

Darwin. II.12