Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/516

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
178
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

synes det, att hornen måste hafva förärfvats från hanen till honan under en period, som följde på de olika arternas afskiljande från en gemensam stam, men att detta icke skedde för att bereda henne någon särskild fördel.[1]

Vi veta, att hornen hos renen utvecklas i en mer än vanligt tidig ålder; men man känner icke, hvad orsaken härtill kan vara. Följden har dock tydligen varit hornens öfverflyttande till båda könen. Man kan enligt pangenesishypothesen inse, att en ganska ringa förändring i hanens konstitution, antingen i pannans väfnader eller i anlagen till hornen, bör leda till deras tidiga utveckling, och då ungarne af båda könen hafva nästan samma konstitution före fortplantningstiden, skulle hornen, om de i en tidig ålder utvecklades hos hanen, tendera att lika utbildas hos båda könen. Till stöd för denna åsigt borde vi ihågkomma, att hornen alltid öfverflyttas genom honan, och att hon eger en latent förmåga att utveckla dem, såsom vi se hos gamla eller sjuka honor.[2] Dessutom förete några andra hjortarters honor antingen normalt eller tillfälligtvis rudiment af horn; så eger honan af Cervulus moschatus “borstartade, i en knapp slutande tofsar i stället för horn“, och “hos de flesta honexemplaren af wapiti’n (Cervus canadensis) finnes det ett skarpt benutskott på hornets plats“.[3] Af dessa olika skäl kunna vi draga den slutsatsen, att förekomsten af ganska väl utvecklade horn hos renens hona beror på, att hanarne först hafva förvärfvat dem som vapen till strid med andra hanar, och för det andra på deras af någon okänd orsak beroende ovanligt tidiga utveckling hos hanarne samt deras derpå följande förärfning till båda könen.

Låtom oss nu öfvergå till de med hornslidor försedda idislarne; bland antiloperna kan man uppställa en gradvis gående serie från och med de arter, hvilkas honor fullkomligt sakna horn, förbi dem, hvilka hafva så små horn, att de äro nästan rudimentära, såsom

  1. Se angående hornens struktur och fällning hos renen Hoffberg, Amoenitates Academicæ, vol. IV, 1788, sid. 149. Se Richardson, Fauna Borealis Americana sid. 241, angående den amerikanska varieteten eller arten; äfvenledes major W. Ross King, The Sportsman of Canada, 1866, sid. 80.
  2. Isidore Geoffroy Saint-Hilaire, Essais de Zoologie Générale, 1841, sid. 513. Andra hanliga karakterer utom horn öfverflyttas likaledes någon gång till honan; så säger hr Boner vid tal om en gammal stengetshona (Chamois Hunting in the Mountains of Bavaria, 1860, andra upplagan, sid. 363), att »hufvudet icke endast var ganska likt en hanes, utan det fanns äfven längs ryggen en kam af långa hår, som vanligen träffas endast hos hanen».
  3. Angående Cervulus dr Gray, Catalogue of the Mammalia in British Museum, tredje delen, sid. 220. Se om Cervus canadensis eller wapiti’n hr J. D. Caton, Ottawa Acad. of Nat. Sciences, Maj 1868, sid. 9.