hornen hos hjortarne. Inom några racer, t. ex. den nordwalesiska, hvars båda kön egentligen äro försedda med horn, erhålla tackorna ganska ofta icke några horn. Hos dessa samma får äro, enligt hvad jag har erfarit af ett trovärdigt vitne, hvilket med flit undersökte en flock under lamningstiden, hornen vanligen fullständigare utvecklade hos hanen än hos honan vid födelsen. Hornen hos hanen af den fullvuxne myskoxen (Ovibos moschatus) äro större än hos honan, hos hvilken senare de icke vid basen nå intill hvarandra.[1] Angående den vanliga boskapen anmärker hr Blyth: “Hos de flesta vilda djur af oxslägtet äro tjurens horn både längre och tjockare än kons; hos kon af banteng (Bos sondaicus) äro hornen märkvärdigt små och mycket bakåtböjda. Inom de tama boskapsracerna, såväl de med som de utan puckel, äro hornen korta och tjocka hos tjuren, längre och smalare hos kon och oxen; hos tjuren af den indiske buffeln äro de kortare och tjockare, men längre och smalare hos kon. Hos den vilda gaour’en (Bos gaurus) äro hornen mestadels både längre och tjockare hos tjuren än hos kon“.[2] Således äro hanens horn hos de flesta med hornslidor försedda idislarne antingen längre eller starkare än honans. Jag vill här tillägga, att hornen hos honan af Rhinoceros simus i allmänhet äro längre, men mindre starka än hos hanen, och hos några andra noshörningarters honor sägas de vara kortare.[3] Af dessa skilda omständigheter kunna vi sluta, att alla slags horn, äfven då de äro lika utvecklade hos båda könen, ursprungligen erhöllos af hanarne till andra hanars bekämpande och mer eller mindre fullständigt öfverflyttades till honan i förhållande till det likformiga förärfningssättets kraft.
Elefantens betar äro hos de särskilda arterna eller racerna olika efter könet nästan på samma sätt som idislarnes horn. I Indien och på Malacca äro hanarne ensamma försedda med väl utvecklade betar. Elefanten på Ceylon betraktas af de flesta naturforskare som en skild race, men af några som en skild art, och här “anträffas icke en bland hundra, som är försedd med betar, och de få, som ega sådana, äro uteslutande hanar“.[4] Den afrikanska elefanten är tvifvelsutan en skild art, och honan har stora, väl utvecklade betar, ehuru icke så stora som hanens. Dessa olikheter
- ↑ Richardson, Fauna Bor. Americana, sid. 278.
- ↑ Land and Water, 1867, sid. 346.
- ↑ Sir Andrew Smith, Zoology of South Africa, pl. XIX. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 624.
- ↑ Sir J. Emerson Tennant, Ceylon, 1859, vol. II, sid. 274. Angående Malacca Journal of Indian Archipelago, vol. IV, sid. 357.
