Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/519

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
181
vapen.

i afseende på tänderna hos åtskilliga elefantracer och -arter, hornens stora föränderlighet hos hjortdjur, t. ex. i betydande grad hos vilda renen, det tillfälliga uppträdandet af horn hos honan af Antilope bezoartica, förekomsten af två betar hos några få narhvalshanar, huggtändernas fullkomliga frånvaro hos några hvalrosshonor — allt detta är exempel på de sekundära könskarakterernas ytterliga föränderlighet och på deras synnerliga benägenhet att afvika hos nära beslägtade former.

Ehuru betar och horn i alla händelser synas hafva ursprungligen utvecklats som sexuela vapen, göra de ofta tjenst för andra ändamål. Elefanten begagnar sina betar för att anfalla tigern; enligt Bruce’s uppgift skär han med dem i trädstammar, tills de lätt kunna kastas omkull, och han drager med dem äfvenledes ut palmernas mjölartade märg; i Afrika använder han ofta en bete, detta alltid densamma, för att undersöka marken och derigenom förvissa sig, om hon skall bära hans tyngd. Vanliga tjuren försvarar hjorden med sina horn, och enligt Lloyd har man i Sverige iakttagit, att elgen med en enda stöt af sina stora horn har dödat en varg. Många liknande exempel kunde nämnas. Ett af de egendomligaste sekundära bruk, hvartill något djurs horn tillfälligtvis användas, är det, som har iakttagits af kapten Hutton[1] hos den vilda geten (Capra ægagrus) på Himalaya, och som äfven uppgifves om stenbocken, nämligen att hanen, då han händelsevis störtar ned från en höjd, böjer sitt hufvud framåt och förminskar stötens verkan genom att falla på sina massiva horn. Honan kan icke så begagna sina horn, hvilka äro mindre, men hon behöfver i följd af sin lugnare sinnesbeskaffenhet icke detta egendomliga slags sköld.

Hvarje handjur använder sina vapen på sitt eget egendomliga sätt. Vanliga gumsen gör ett angrepp och stöter så kraftigt till med roten af sina horn, att jag har sett en stark karl knuffas omkull lika lätt som ett barn. Getter och vissa fårarter, t. ex. Ovis cycloceros i Afghanistan,[2] resa sig på sina bakfötter och stöta då icke endast till, utan “gifva en knuff nedåt och en stöt uppåt med den med tvärribbor försedda kanten af sina svärdformiga horn liksom med en sabel. Då Ovis cycloceros anföll en stor tamgumse, hvilken var en känd slagskämpe, besegrade han

  1. Calcutta Journal of Natural History, vol. II, 1842, sid. 526.
  2. Hr Blyth i Land and Water, Mars 1867, sid. 134, enligt kapten Hutton’s och andras uppgift. Se angående de vilda Pembrokeshire-getterna Field, 1869, sid. 150.