Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/521

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
183
vapen.

kamp, böja de sig ned med hufvudena mellan sina framben, i hvilken ställning hornen äro nästan parallela och befinna sig nära intill marken med spetsarne rigtade framåt och något litet uppåt. De stridande närma sig derefter småningom hvarandra och försöka att sticka de uppåtvända spetsarne under hvarandras kropp; om det lyckas den ene att göra detta, reser han sig plötsligt, kastar samtidigt sitt hufvud uppåt och kan på så sätt såra eller kanske till och med genomborra sin motståndare. Båda djuren falla alltid på knä för att, så vidt som möjligt, skydda sig mot denna manöver. Man har berättat, att en sådan antilop har med framgång användt sina horn äfven mot ett lejon; dock skulle han, såsom nödsakad att sticka sitt hufvud mellan frambenen för att kunna rigta hornspetsarne framåt, i allmänhet vara underkastad en stor olägenhet, då han anfölles af något annat djur. Det är således icke sannolikt, att hornen hafva blifvit förändrade till sin nuvarande betydliga längd och egendomliga ställning såsom ett skydd mot rofdjur. Vi

Fig. 61. Oryx leucoryx, hane (från Knowsley-menageriet).

kunna dock inse, att, så snart som någon forntida hanlig stamfar till Oryx erhöll måttligt långa horn, han skulle i sina strider med täflande hanar tvingas att böja sitt hufvud något nedåt eller bakåt, såsom vissa hjortar nu göra; det är också icke osannolikt, att han torde hafva förvärfvat den vanan att i början tillfälligtvis och sedermera regelbundet falla på knä. I denna händelse är det nästan säkert, att de hanar, hvilka egde de längsta hornen, skulle hafva haft en stor fördel öfver andra med kortare horn, och då skulle hornen i följd af könsurval småningom hafva blifvit allt längre, tills de erhöllo sin nuvarande utomordentliga längd och ställning.