Hos många hjortarter företer hornens förgrening ett egendomligt slags svårighet, ty en enda rak spets skulle helt säkert förorsaka ett mycket allvarsammare sår än åtskilliga divergerande spetsar. I Sir Philip Egerton’s museum finnes ett horn af kronhjorten (Cervus elaphus), fyratio (engelska) tum långt och försedt med “icke färre än femton spetsar eller grenar“, och på Moritzburg förvaras ännu ett par horn af en år 1699 af Fredrik I skjuten kronhjort, af hvilka hvartdera uppvisar det förvånande antalet af trettiotre grenar. Richardson afbildar ett par horn af den vilda renen, hvilka egde tjugonio spetsar.[1] Från det sätt, hvarpå hornen äro förgrenade, och ännu mera från den omständigheten, att hjortar, såsom man vet, tillfälligtvis bekämpa hvarandra genom att utdela stötar med sina framfötter,[2] kom hr Bailly i sjelfva verket till den slutsatsen, att deras horn äro för dem mera skadliga än nyttiga. Men denne författare förbiser de regelmessiga striderna mellan rivaliserande hanar. Som jag befann mig i stor förlägenhet angående grenarnes användande eller nytta, vände jag mig till hr M’Neill i Colinsay, hvilken länge och omsorgsfullt har gifvit akt på kronhjorten; han underrättar mig, att han aldrig har sett någon af grenarne användas, men att ögontaggarne i följd af sin rigtning nedåt utgöra ett stort skydd för pannan, och att deras spetsar likaledes begagnas vid anfall. Sir Philip Egerton meddelar mig både i afseende på kronhjorten och dofhjorten, att de plötsligt rusa mot hvarandra, då de skola kämpa, och, med hornen tryckta mot hvarandras kroppar, börja en förtviflad strid. Då den ene slutligen nödgas gifva vika och vänder sig omkring, försöker segraren att stöta sina ögontaggar i sin slagne motståndare. Det synes alltså, som de öfre grenarne hufvudsakligen eller uteslutande användas till stötars utdelande eller till försvar. Icke desto mindre begagnas af några arter de öfre grenarne såsom anfallsvapen; då en karl anfölls af en wapitihjort (Cervus canadensis) i Judge Caton’s park i Ottawa, och åtskilliga personer sökte att befria honom, höjde hjorten “aldrig sitt hufvud från marken; han höll i sjelfva verket sitt ansigte nästan platt mot marken med nosen nästan mellan sina framben, undantagandes då han vände sitt hufvud åt ena sidan för att göra en
- ↑ Owen angående kronhjortens horn, British Fossil Mammals, 1846, sid. 478; Forest Creatures af Charles Boner, 1861, sid. 76, 62. Richardson om renens horn, Fauna Borealis Americana, 1829, sid. 240.
- ↑ Hr J. D. Caton (Ottawa Acad. of Nat. Science, Maj 1868, sid. 9) säger, att den amerikanska hjorten kämpar med framfötterna, sedan »frågan om öfverlägsenheten en gång har blifvit afgjord och erkänd inom hjorden». Bailly, Sur l’usage des Cornes i Annales des Sciences Naturelles, tomen II, 1824, sid. 371.
