komma sig, att de hos gamla djur “allmänt äro afbrutna, som hade det skett i strid“.[1] Här hafva vi då den egendomliga företeelsen, att de öfre betarne hos babirussasvinet i dess bästa år regelbundet antaga en form, som tydligen gör dem användbara endast till försvar, hvaremot hos den europeiske vildgalten de undre och motsatta betarne i mindre grad och endast vid framskriden ålder erhålla samma form och då på lika sätt endast tjena till försvar.
Hos vårtsvinet (Phacochoerus æthiopicus, fig. 65) kröka sig tänderna i den öfre käken uppåt hos hanen i hans bästa ålder och
bilda, alldenstund de äro spetsiga, fruktansvärda vapen. Betarne i undre käken äro skarpare än de i den öfre, men i följd af deras ringa längd synes det knappast möjligt, att de kunna begagnas som anfallsvapen. De måste dock i betydande mån förstärka de i öfre käken befintliga, emedan de äro afslipade, så att de lägga sig tätt intill deras bas. Hvarken de öfre eller de nedre betarne synas hafva blifvit särskildt modifierade för att göra tjenst som försvarsmedel, ehuru de tvifvelsutan i viss mån så användas.
- ↑ Se hr Wallace’s intressanta beskrifning på detta djur i The Malay Archipelago, 1869, vol. I, sid. 435.
