Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/529

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
191
försvarsmedel.
Fig. 63. Hufvud af den vanliga vildgalten i hans bästa ålder (enligt Brehm).

Några däggdjurshanar ega organer eller kroppsdelar, hvilka äro utvecklade endast som ett försvarsmedel mot andra hanars anfall. Några hjortarter använda, såsom vi hafva sett, de öfre grenarne af sina horn hufvudsakligen eller uteslutande till sjelfförsvar, och Oryx-antilopen fäktar, såsom hr Bartlett meddelar mig, synnerligen skickligt med sina långa, lindrigt böjda horn, men dessa begagnas äfven som anfallsvapen. Enligt hvad samme iakttagare anmärker, parera noshörningar, då de kämpa, hvarandras från sidan anbringade stötar med sina horn, hvilka högt dåna mot hvarandra, såsom händelsen är med galtarnes betar. Ehuru vildgaltar förtvifladt kämpa med hvarandra, erhålla de, enligt Brehm’s uppgift, sällan några dödliga hugg, emedan dessa träffa motståndarens betar eller det lager af broskartad hud, hvilket betäcker skuldran, och som af tyska jägare benämnes skölden; här hafva vi en kroppsdel särskildt modifierad till skydd. Galtar i sin bästa ålder (se fig. 63) använda betarne i underkäken till strid, men dessa blifva vid framskriden ålder, såsom Brehm uppgifver, så betydligt krökta inåt och uppåt öfver trynet, att de icke längre kunna på detta sätt begagnas. Till ersättning för förlusten af de nedre betarne såsom anfallsvapen tillväxa de i den öfre käken befintliga, hvilka alltid skjuta ut något litet åt sidan, så mycket i längd under den framskridna åldern och kröka sig så mycket uppåt, att de kunna användas som ett anfallsmedel. Icke desto mindre är en gammal galt icke så farlig för menniskan som en sådan vid sex eller sju års ålder.[1]

Hos den fullvuxne hanen af babirussasvinet på Celebes (fig. 64) utgöra de nedre betarne fruktansvärda vapen, liknande dem hos den europeiske vildgalten i hans bästa ålder, hvaremot de öfre betarne äro så långa och hafva sina spetsar så mycket inåtböjda, stundom äfven vidrörande pannan, att de äro alldeles oanvändbara som anfallsvapen. De likna närmare horn än tänder, och det är så tydligt, att de äro oanvändbara som tänder, att djuret fordom troddes hvila sitt hufvud genom att haka dem fast vid en gren. Deras utbugtiga ytor skulle dock tjena som ett utmärkt försvarsmedel, om hufvudet hölles något åt sidan, och häraf torde det

  1. Brehm, Thierleben, andra bandet, sid. 729, 732.