Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/532

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
194
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

förskräckliga strider, och ett ungt lejon vågar icke nalkas ett gammalt. År 1857 bröt sig i Bromwich en tiger in i ett lejons bur, och en förskräcklig scen följde nu: “Lejonets man skyddade dess hals och hufvud från att blifva mycket skadade, men det lyckades slutligen för tigern att slita upp dess buk, och inom få minuter var det dödt“.[1] Den breda kragen omkring det canadensiska lodjurets (Felis canadensis) hals och haka är mycket längre hos hanen än hos honan; men jag vet ej, om den tjenar till försvar eller icke. Det är väl bekant, att skälarnes hanar förtvifladt kämpa med hvarandra, och hanarne af vissa arter (Otaria jubata)[2] hafva stora manar, under det att dessa hos honorna äro små eller alldeles saknas. Hanen af Goda Hoppsuddens babian (Cynocephalus porcarius) har en mycket längre man och större hörntänder än honan, och manen gör troligen tjenst som ett skydd, ty på min fråga till uppsyningsmännen i Zoological Gardens, hvarvid jag icke gaf dem någon antydan om min afsigt, om någon apa särskildt angrepe den andra i nacken, erhöll jag det svaret, att detta icke var händelsen, undantagandes med den ofvannämnda babianen. Hos Hamadryas-babianen jemför Ehrenberg den fullvuxne hanens man med ett ungt lejons, hvaremot manen nästan saknas hos ungarne af båda könen och hos honan.

Det syntes mig sannolikt, att den amerikanska bisonoxens ofantliga ulliga man, hvilken räcker nästan till marken och är mycket mera utvecklad hos hanarne än hos honorna, tjenade dem till ett skydd i deras förskräckliga strider; men en erfaren jägare uppgaf för Judge Caton, att han aldrig hade gjort någon iakttagelse, som bestyrkte denna åsigt. Hingsten eger en tjockare och rikare man än stoet, och jag har särskildt förfrågat mig hos två stora trainerare och hästaflare, hvilka hafva haft vård om många äkta hästar, och erhöll af dem den uppgiften, att dessa “utan undantag söka fatta hvarandra i halsen“. Dock följer icke af föregående uppgifter, att, då håret på halsen gör tjenst som ett försvarsmedel, det ursprungligen utvecklades för detta ändamål, ehuru detta i några fall, t. ex. hos lejonet, är sannolikt. Af hr M’Neill har jag erhållit den uppgiften, att de långa håren på strupen hos hjorten (Cervus elaphus) göra tjenst som ett vigtigt

  1. The Times för den 10 November 1857. Se angående Canadas lodjur Audubon och Bachman, Quadrupeds of North America, 1846, sid. 139.
  2. Dr Murie om Otaria i Proceedings of the Zoological Society, 1869, sid. 109. Hr J. A. Allen drager i den ofvannämnda uppsatsen (sid. 75) i tvifvelsmål, om håret, hvilket är längre på hanens än på honans hals, förtjenar benämningen af man.