skyddsmedel för honom, då han jagas, ty hundarne försöka vanligen att fatta honom i strupen; men det är icke sannolikt, att dessa hår särskildt utvecklades för detta ändamål; i annat fall skulle ungarne och honorna — derom kunna vi känna oss förvissade — hafva blifvit på lika sätt skyddade.
Om företräde eller val vid parning, sådant det visar
sig hos däggdjurens båda kön. — Innan jag i nästa kapitel
beskrifver olikheterna mellan könen i stämma, afsöndrad lukt och
prydnader, skall det vara på sin plats att här undersöka, om
könen vid sina föreningar utöfva något val. Föredrager honan
någon särskild hane, antingen förrän eller sedan hanarne kunna
hafva kämpat med hvarandra om öfverväldet, eller utväljer hanen,
då han icke lefver i polygami, någon särskild hona? Det allmänna
intrycket bland djuruppfödare synes vara, att hanen mottager hvilken
hona som helst, och detta är i anseende till hans begär sannolikt
verkliga förhållandet i de flesta fall. Om honan enligt den allmänna
regeln utan urskilning antager hvilken hane som helst, är mycket
tvifvelaktigare. I fjortonde kapitlet, om foglarne, framstäldes en
betydande mängd direkta och indirekta bevis för, att honan väljer
sin make, och det skulle vara en egendomlig afvikelse, om
däggdjurshonor, hvilka stå högre i de organiska varelsernas ordningsföljd
och ega högre själsförmögenheter, icke i allmänhet eller åtminstone
ofta utöfvade något slags val. Honan kunde i de flesta fall komma
undan, om en hane, hvilken icke behagade eller uppeggade henne,
sökte vinna henne, och då hon, såsom det oupphörligt inträffar,
förföljdes af flere hanar, skulle hon, medan de kämpa, ofta vara i
tillfälle att undkomma tillsammans med eller åtminstone för en tid
para sig med någon viss hane. Denna senare omständighet har
ofta iakttagits i Skotland i afseende på hinden, enligt hvad Sir
Philip Egerton meddelar mig.[1]
Det är knappast möjligt att hafva mycket reda på, om däggdjurshonor i naturtillståndet utöfva något val vid sina parningsförbindelser. Följande ganska egendomliga detaljer, om en af öronskälarnes (Callorhinus ursinus) frieri meddelas[2] på kapten Bryant’s auktoritet, hvilken har haft tillfälle att anställa iakttagelser. Han säger: “Många honor synas vid återkomsten till
- ↑ Hr Boner säger i sin utmärkta beskrifning om kronhjortens lefnadsvanor i Tyskland (Forest Creatures, 1861, sid. 81): »Under det att hjorten försvarar sina rättigheter mot en inkräktare, intränger en annan i hans harems helgedom och bortför den ena troféen efter den andra». Fullkomligt samma sak eger rum i afseende på skälar; se hr J. A. Allen, ibidem, sid. 100.
- ↑
