Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/533

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
195
val vid parning.

skyddsmedel för honom, då han jagas, ty hundarne försöka vanligen att fatta honom i strupen; men det är icke sannolikt, att dessa hår särskildt utvecklades för detta ändamål; i annat fall skulle ungarne och honorna — derom kunna vi känna oss förvissade — hafva blifvit på lika sätt skyddade.


Om företräde eller val vid parning, sådant det visar sig hos däggdjurens båda kön. — Innan jag i nästa kapitel beskrifver olikheterna mellan könen i stämma, afsöndrad lukt och prydnader, skall det vara på sin plats att här undersöka, om könen vid sina föreningar utöfva något val. Föredrager honan någon särskild hane, antingen förrän eller sedan hanarne kunna hafva kämpat med hvarandra om öfverväldet, eller utväljer hanen, då han icke lefver i polygami, någon särskild hona? Det allmänna intrycket bland djuruppfödare synes vara, att hanen mottager hvilken hona som helst, och detta är i anseende till hans begär sannolikt verkliga förhållandet i de flesta fall. Om honan enligt den allmänna regeln utan urskilning antager hvilken hane som helst, är mycket tvifvelaktigare. I fjortonde kapitlet, om foglarne, framstäldes en betydande mängd direkta och indirekta bevis för, att honan väljer sin make, och det skulle vara en egendomlig afvikelse, om däggdjurshonor, hvilka stå högre i de organiska varelsernas ordningsföljd och ega högre själsförmögenheter, icke i allmänhet eller åtminstone ofta utöfvade något slags val. Honan kunde i de flesta fall komma undan, om en hane, hvilken icke behagade eller uppeggade henne, sökte vinna henne, och då hon, såsom det oupphörligt inträffar, förföljdes af flere hanar, skulle hon, medan de kämpa, ofta vara i tillfälle att undkomma tillsammans med eller åtminstone för en tid para sig med någon viss hane. Denna senare omständighet har ofta iakttagits i Skotland i afseende på hinden, enligt hvad Sir Philip Egerton meddelar mig.[1]

Det är knappast möjligt att hafva mycket reda på, om däggdjurshonor i naturtillståndet utöfva något val vid sina parningsförbindelser. Följande ganska egendomliga detaljer, om en af öronskälarnes (Callorhinus ursinus) frieri meddelas[2] på kapten Bryant’s auktoritet, hvilken har haft tillfälle att anställa iakttagelser. Han säger: “Många honor synas vid återkomsten till

  1. Hr Boner säger i sin utmärkta beskrifning om kronhjortens lefnadsvanor i Tyskland (Forest Creatures, 1861, sid. 81): »Under det att hjorten försvarar sina rättigheter mot en inkräktare, intränger en annan i hans harems helgedom och bortför den ena troféen efter den andra». Fullkomligt samma sak eger rum i afseende på skälar; se hr J. A. Allen, ibidem, sid. 100.