företräde för hvarandra, hvarvid de ofta påverkas af storlek, vackra färger och individuela egenskaper såväl som genom vidden af sin föregående förtrolighet.“
Med afseende på hästar meddelar hr Blenkiron, den störste uppfödare i verlden af kapplöpningshästar, att hingstar ofta äro så nyckfulla i sitt val, i det de försmå ett sto och utan någon synbar anledning mottaga ett annat, att åtskilliga konstgrepp vanligen behöfva användas. Så ville den beryktade Monarque aldrig med vetskap se åt stoet Gladiateur, och en list måste användas. Vi kunna till en del inse skälet, hvarför värdefulla kapplöpningshingstar, hvilka äro så efterfrågade, äro så egna i sitt val. Hr Blenkiron vet icke exempel på, att något sto har förskjutit en hingst; men detta inträffade i hr Wrigth’s stall, så att stoet måste bedragas. Prosper Lucas[1] anför åtskilliga uppgifter af franska auktoriteter och bifogar följande anmärkning: “On voit des étalons qui s’éprennent d’une jument et négligent toutes les autres.“ Han nämner på Baëlen’s auktoritet liknande fakta i afseende på tjurar. Hoffberg yttrar i beskrifningen öfver tama renen i Lappland: “Feminæ majores et fortiores mares præ ceteris admittunt, ad eos confugiunt, a junioribus agitatæ, qui hos in fugam eonjiciunt.“[2] En prest, som har uppfödt en mängd svin, försäkrar mig, att suggor ofta försmå en galt och omedelbart derefter mottaga en annan.
På grund af dessa fakta kan det icke råda något tvifvel om, att stark individuel motvilja och förkärlek ofta läggas i dagen af våra tama däggdjur och mycket allmännare af honan än af hanen. Alldenstund detta är förhållandet, är det osannolikt, att däggdjurens parning i naturtillståndet skulle vara öfverlemnad åt blotta slumpen. Det är mycket sannolikare, att honorna lockas eller uppeggas af särskilda hanar, hvilka ega vissa karakterer i högre grad än andra hanar; men huru dessa karakterer äro beskaffade, kunna vi sällan med säkerhet upptäcka.
