Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/535

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
197
val vid parning.

racerna, är öfvertygad, att hyndorna känna en stark dragningskraft till stora hanar.[1] Den välbekante veterinärläkaren Blaine uppgifver[2], att hans mopshynda så fäste sig vid en spaniel och en fogelhynda vid en simpel hund, att ingendera ville para sig med en hund af deras egen race, förrän flere veckor hade gått förbi. Två liknande och trovärdiga uppgifter hafva blifvit mig lemnade om en apportörhynda och en spaniel, hvilka båda förälskade sig i gräfsvinshundar.

Hr Cupples meddelade mig, att han personligen kan intyga noggrannheten af följande anmärkningsvärdare fall, då en värderik och underbart förståndig gräfsvinshynda i så hög grad älskade en apportör, hvilken tillhörde en granne, att hon ofta måste bortföras från honom. Sedan de för beständigt hade blifvit skilda, ville hon, ehuru mjölk upprepade gånger visade sig i hennes spenar, aldrig gifva efter för någon annan hunds frieri och födde till sin egares ledsnad aldrig några valpar. Hr Cupples uppgifver likaledes, att en hynda af hjorthundsrace i hans hundgård nu (1868) tre gånger har födt valpar och för hvarje gång visat en märkbar förkärlek för en af de största och vackraste, men icke den ifrigaste, af fyra hjorthundar, alla i sin kraftfullaste ålder, som lefva tillsammans med henne. Hr Cupples har iakttagit, att hyndan vanligen gynnar en hund, med hvilken hon håller sig tillsammans, och hvilken hon känner; hennes skygghet och räddsla ingifva henne till en början motvilja mot en främmande hund. Deremot synes hunden snarare hysa benägenhet för främmande hyndor. Det tyckes sällan inträffa, att hunden försmår någon särskild hynda; men hr Wright på Yeldersley House, hvilken uppföder en mängd hundar, meddelar mig, att han känner till några exempel härpå; han nämner ett exempel från en af sina egna hjorthundar, hvilken icke ville befatta sig med en viss dogghynda, så att en annan hjorthund måste användas. Det skulle vara öfverflödigt att anföra andra exempel, och jag vill endast tillägga, att hr Barr, hvilken omsorgsfullt har uppfödt många blodhundar, uppgifver, att i nästan hvarje fall vissa individer af motsatt kön visa en afgjord benägenhet för hvarandra. Slutligen har hr Cupples, efter att ännu ett år bortåt hafva gifvit akt på denna sak, nyligen skrifvit till mig: “Jag har funnit min förra uppgift fullkomligt bekräftad, att hundar vid parning visa afgjordt

  1. Dogs: their Management, af E. Mayhew, M. R. C. V. S., andra upplagan, 1864, sid. 187—192.
  2. Citerad af Alex. Walker, On Intermarriage, 1838, sid. 276; se äfvenledes sid. 244.