Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
200
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

frambringa åtskilliga ljud vid hvarje stark sinnesrörelse, t. ex. då de blifva uppretade eller rusta sig till strid; men detta kan hos dem vara blotta följden af en nervös retning, hvilken framkallar en spasmodisk sammandragning af nästan alla kroppens muskler, såsom då en menniska skär tänderna och vrider sina händer i raseri eller ångest. Tvifvelsutan utmana hjortar hvarandra genom skriande till strid; men det är icke troligt, att denna vana genom könsurval, d. v. s. derigenom att de mest högröstade hanarne hafva haft mesta framgången i sina strider, kunde hafva ledt till röstorganernas periodiska förstoring, ty de hjortar, som egde den starkaste stämman, skulle icke, så framt de icke på samma gång voro de starkaste, bäst beväpnade och modigaste, hafva vunnit någon föɹdel öfver sina rivaler med svagare stämma. Dessutom skulle de hjortar, hvilka egde svagare stämma, lika säkert som de med starkare stämma dragas till stridsplatsen, ehuru de icke voro så väl i stånd att utmana andra hjortar.

Det är möjligt, att lejonets rytande kan vara till någon verklig nytta för detsamma genom att framkalla skräck hos dess motståndare, ty det uppreser, då det är retadt, äfvenledes sin man och försöker sålunda instinktmessigt att synas så förskräckligt, som möjligt. Men man kan näppeligen förmoda, att hjortens skriande, äfven om det är till någon nytta för honom i detta hänseende, kan hafva varit af nog stor betydelse för att hafva orsakat strupens periodiska utvidgning. Några författare förmoda, att skriandet är ett rop på honan; men de ofvanför nämnda erfarne iakttagarne underrätta mig, att hinden icke uppsöker hjorten, utan att hjortarne ifrigt uppsöka hindarna, hvilket man i sjelfva verket kunde vänta af det, som vi hafva oss bekant om andra däggdjurshanars vanor, Hindens stämma bringar å andra sidan hastigt till henne en eller flere hjortar[1] hvilket är väl kändt af jägare, som i vilda nejder härma hennes skri. Om vi kunde tro, att hjorten egde förmåga att med sin stämma uppegga eller locka hinden, skulle hans röstorganers periodiska förstoring blifva begriplig enligt könsurvalets princip i förening med förärfning, inskränkt till samma kön och årstid; men vi ega inga bevis, som understöda denna åsigt. Såsom saken nu står, tyckes hjortens högljudda stämma under fortplantningstiden icke vara till någon särskild nytta för honom hvarken under hans frieri eller i hans strider eller på något annat sätt. Men kunna vi icke hysa den åsigten, att röstens flitiga användande flere generationer bortåt, i förening med den starka retelsen af

  1. Se t. ex. major W. Ross King (The Sportsman in Canada, 1866, sid. 53, 131) angående orignaln’s och den vilda renens vanor.