Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/539

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
201
stämma.

kärlek, afundsjuka och raseri, slutligen kunde hafva utöfvat en förärfd verkan på hjortens röstorganer lika väl som på många andra djurs? Detta synes mig vara den sannolikaste åsigten på vårt nuvarande kunskapsstadium.

Gorillahanen eger en fruktansvärd stämma och är i fullvuxet tillstånd försedd med en strupsäck, såsom förhållandet äfven är med orangens hane.[1] Gibbons höra till de bullersammaste aporna, och Sumatra-arten (Hylobates syndactylus) är likaledes försedd med med en strupsäck; men hr Blyth, hvilken har haft tillfälle att anställa iakttagelser, tror icke, att hanen är mera högröstad än honan. Alltså begagna dessa senare apor sannolikt sin röst till att kalla på hvarandra, hvilket helt säkert är förhållandet med några däggdjur, t. ex. bäfvern.[2] En annan gibbon, Hylobates agilis, är högeligen anmärkningsvärd, emedan den eger förmåga att frambringa en fullständig och rigtig oktav af toner,[3] hvilka vi med skäl kunna anse tjena som ett lockelsemedel mellan könen; till detta ämne skall jag dock återkomma i nästa kapitel. Röstorganerna hos den amerikanska Mycetes caraya äro en tredjedel större hos hanen än hos honan och underbart starka. Då väderleken är varm, komma dessa apor skogarne att morgon och afton genljuda af deras bedöfvande röster. Hanarne börja en ryslig koncert, hvari honorna stundom instämma med sin mindre starka stämma, och som ofta fortsättes under flere timmar. En utmärkt iakttagare, Rengger,[4] kunde icke finna, att de af någon särskild orsak manades att börja sin koncert; han anser, att de i likhet med många foglar finna behag i sin egen musik och söka öfverträffa hvarandra. Om de flesta af de nyssnämnda aporna hafva fått sin starka röst för att besegra sina medtäflare eller för att behaga honorna, eller om röstens organer hafva blifvit förstärkta och utvidgade genom de förärfda verkningarna af länge fortsatt användande, utan att någon särskild fördel har vunnits, vill jag icke försöka afgöra; men den förra åsigten synes, åtminstone hvad Hylobates agilis beträffar, vara den sannolikaste.

Jag vill här nämna två ganska anmärkningsvärna könsegendomligheter, som förekomma hos skälar, emedan några författare hafva förmodat, att de inverka på rösten. Nosen hos sjöelefantens hane (Macrorhinus proboscideus) förlänges, då djuret har uppnått

  1. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 600.
  2. Hr Green i Journal of Linnean Society, vol. X, Zoology, 1869, sid. 362.
  3. C. L. Martin, General Introduction to the Nat. Hist. of Mamm. Animals, 1841, sid. 431.
  4. Naturgeschichte der Säugethiere von Paraguay, 1830, sid. 15, 21.