Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
32
menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.

egendomligaste syner, som jag någonsin skådat. Tre arter af Cercopithecus blefvo mest förskräckta; de kastade sig hit och dit i sina burar och utstötte skarpa varningsskrik för fara, hvilka förstodos af de andra aporna. Några få unga apor och en gammal Anubis-babian voro de enda, som icke bekymrade sig om ormen. Jag lade då det uppstoppade exemplaret på golfvet i ett af de större rummen. Efter en stund samlades alla aporna i en stor cirkel omkring detsamma och erbjödo, under det de alltjemt stirrade, en synnerligen löjlig anblick. De blefvo utomordentligt nervösa, så att de alla ögonblickligen rusade bort, då en träkula, hvilken de väl kände till som en leksak, tillfälligtvis flyttades i halmen, hvarunder den till en del var dold. Dessa apor uppförde sig helt annorlunda, då en död fisk, en råtta och några andra nya föremål inlades i deras burar, ty, ehuru till en början förskräckta, kommo de snart närmare, vidrörde och undersökte dem. Jag insatte då en lefvande orm i en papperspåse, hvars öppning var löst hopviken, i ett af de större rummen. En af aporna närmade sig genast, öppnade försigtigt påsen till en liten del, tittade in i densamma och sprang genast sin väg. Då bevitnade jag, hvad Brehm hade beskrifvit, ty den ena apan efter den andra kunde, med sträckt hals och hufvudet lutadt åt ena sidan, icke afhålla sig från att titta in i den upprättstående påsen på det förskräckliga föremål, som låg stilla på dess botten. Det såg nästan ut, som hade apor någon kännedom om zoologisk slägtskap, ty de, som Brehm höll i fångenskap, visade en egendomlig, ehuru förvexlad, instinktmessig fruktan för oskadliga ödlor och grodor. Man har likaledes observerat, att en orang har blifvit mycket förskräckt vid första anblicken af en sköldpadda[1].

Efterhärmnings-elementet är starkt utveckladt hos menniskan och särdeles hos den i ett ohyfsadt tillstånd befintliga menniskan. Desor[2] har anmärkt, att icke något djur frivilligt efterhärmar en handling, som en menniska har utfört, förrän vi i den uppstigande ordningsföljden komma till aporna, hvilka äro kända som löjliga efterhärmare. Djur härma dock understundom hvarandras handlingar; så lärde två stycken vargar, hvilka hade blifvit uppfostrade af hundar, att skälla, hvilket äfven schakalen[3] stundom gör, men om detta kan benämnas frivillig efterhärmning är en annan fråga. Af en annan berättelse, som jag har läst, får man anledning att tro, att hundvalpar, som uppfödas af kattor, någon

  1. W. C. L. Martin, Natural History of Mammalia, 1841, sid. 405.
  2. Citerad af Vogt i Mémoire sur les Microcéphales, 1867, sid. 168.
  3. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 27.