Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
33
uppmärksamhet. — hågkomster.

gång lära sig slicka sina fötter och likaledes att göra sig rena i ansigtet; det är åtminstone säkert, som jag erfar af en fullkomligt trovärdig vän, att några hundar göra på detta sätt. Foglar efterhärma sina föräldrars sång och någon gång andra foglars; papegojor äro välbekanta efterhärmare af hvarje ljud, som de ofta höra.

Näppeligen är någon egenskap af större vigt för menniskans intellektuela framåtskridande än förmågan att uppmärksamma. Djur lägga tydligen denna förmåga i dagen, t. ex. då en katt lurar vid ett hål och lagar sig i ordning att rusa på sitt byte. Vilda djur blifva stundom så upptagna, då de äro sysselsatta härmed, att man lätteligen kan närma sig dem. Hr Bartlett har lemnat mig ett egendomligt bevis på, huru omvexlande denna egenskap är hos apor. En person, som dresserade apor till att spela pjeser, plägade tillhandla sig allmänna arter från Zoological Gardens efter ett pris af fem pund stycket; men han erbjöd sig att betala dubbla priset, om han under några dagar skulle få behålla tre eller fyra af dem för att utvälja en. Då han tillfrågades, huru det var honom möjligt att så snart lära känna, om en viss apa skulle blifva en god skådespelare, svarade han, att alltsammans berodde på deras uppmärksamhetsförmåga. Om, då han talade och förklarade något för en apa, hennes uppmärksamhet lätteligen leddes bort åt annat håll, t. ex. af en fluga på väggen eller af något alldagligt föremål, var saken hopplös. Om han genom bestraffning sökte förmå en ouppmärksam apa att spela, blef hon vresig. Å andra sidan kunde en apa, som noggrant gaf akt på honom, alltid dresseras.

Det är nästan öfverflödigt att nämna, det djur hafva förträffliga hågkomster af personer och ställen. En babian vid Goda Hopps-udden, om hvilken jag har mottagit ett meddelande från Sir Andrew Smith, igenkände honom med glädje efter en frånvaro af nio månader. Jag hade en hund, som var ondsint och ovänlig mot alla främmande, och jag pröfvade med flit hans minne efter en bortovaro af fem år och två dagar. Jag gick intill kojan, hvari han bodde, och ropade till honom på mitt gamla sätt; han visade icke någon glädje, men följde mig genast ut på en promenad och lydde mig, alldeles som hade jag lemnat honom endast en half timma förut. En samling af gamla hågkomster, hvilka hade hvilat under fem år, hade alltså ögonblickligen uppvaknat i hans själ. Äfven myror igenkände, som P. Huber[1] tydligen

  1. Les Moeurs des Fourmis, 1810, sid. 150.
Darwin.3