till mängden; likväl medgifver denne naturforskare, att dess förekomst på något sätt står i förening med fortplantningsakten. Han framställer dock endast en på gissning hvilande och otillfredsställande förklaring öfver dess användande.[1]
Då hanen ensam under fortplantningstiden sprider en stark lukt, tjenar den i de flesta fall till att uppegga eller locka honan. Vi böra icke angående denna punkt döma efter vår egen smak, ty det är väl kändt, att råttor lockas af vissa etheriska oljor och kattor af vendelrot, hvilka ämnen äro långt ifrån behagliga för oss, och att hundar lukta och rulla sig på as, ehuru de ej vilja äta sådant. Af de skäl, som framstäldes vid omnämnandet af hjortens stämma, kunna vi förkasta den tanken, att lukten tjenar till att från afstånd föra honorna till hanarne. Ett flitigt och länge fortsatt bruk kan här icke komma med i räkningen, såsom förhållandet var med röstorganerna. Den utsända lukten måste vara af synnerlig vigt för hanen, eftersom stora och sammansatta körtlar, försedda med muskler till säckens uttömmande och för att tillsluta eller öppna mynningen, i några fall hafva blifvit funna. Dessa organers utveckling kan förklaras genom könsurvalet, om de hanar, som sprida en starkare lukt, äro de framgångsrikaste i att erhålla honor och efterlemna afkomlingar, hvilka skola ärfva deras gradvis fullkomnade körtlar och lukt.
Hårets utveckling. — Vi hafva sett, att däggdjurshanar
ofta hafva håret på halsen och skuldrorna mycket mera utveckladt
än hos honorna, och många flere exempel kunde anföras. Det
gör någon tjenst som ett skydd för hanen under hans strider;
men det är ganska tvifvelaktigt, om håret i de flesta fall har
blifvit särskildt utveckladt för detta ändamål. Vi kunna känna
oss nästan öfvertygade, att detta icke är händelsen, då en tunn
och smal kam sträcker sig utefter ryggen i hela dess längd, ty
en kam af detta slag skulle knappast medföra något skydd, och
ryggraden är icke något ställe, som just borde vara utsatt för att
skadas; icke desto mindre förefinnas sådana kammar stundom
endast hos hanarne eller äro mycket mera utvecklade hos dem
än hos honorna. Två antiloper, Tragelaphus scriptus[2] (se fig. 68,
sid. 217) och Portax picta, kunna anföras som exempel. Vissa
hjortars och den vilda bockens hårkammar stå rätt upp, då dessa
