slutsats, nämligen att de hafva blifvit förvärfvade genom naturligt urval, ehuru de förärfvas till båda könen. Att framträdande och skiljaktiga färger, vare sig att de nu äro inskränkta till hanarne eller gemensamma för båda könen, enligt den allmänna regeln äro inom samma grupper eller undergrupper förbundna med andra sekundära könskarakterer, hvilka göra tjenst i strid eller till prydnad, skall befinnas hålla streck, om vi blicka tillbaka på de särskilda i detta och förra kapitlet meddelade exemplen.
Lagen om karakterernas lika öfverflyttande till båda könen, så vidt som färg och andra prydnader afses, har varit gällande i långt större utsträckning hos däggdjur än hos foglar; men hvad vapen, t. ex. horn och betar, beträffar, hafva de ofta öfverflyttats antingen uteslutande eller i mycket högre grad till hanarne än till honorna. Detta är en förvånande omständighet, ty som hanarne vanligen använda sina vapen till försvar mot allahanda slags fiender, borde dessa vapen hafva varit till nytta för honan. Deras frånvaro hos detta kön kan, så vidt vi förmå inse, förklaras endast på grund af den förärfningsform, som har varit rådande. Slutligen har hos däggdjuren kampen mellan individerna af samma kön, antingen den nu har aflupit fredligt eller varit blodig, med de sällsyntaste undantag varit inskränkt till hanarne, så att dessa långt allmännare än honorna hafva genom könsurval förändrats antingen för att kämpa med hvarandra eller för att locka till sig det andra könet.
