Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/569

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
231
skilnader mellan mannen och qvinnan.

Jag har särskildt anfört de föregående kända olikheterna mellan hankönet och honkönet af menniskan, emedan de egendomligt nog äro desamma som hos Quadrumana. Hos dessa djur hinner honan könsmognad i en tidigare ålder än hanen; åtminstone är detta helt säkert förhållandet med Cebus azaræ.[1] Af de flesta arter äro hanarne större och mycket starkare än honorna, på hvilket förhållande gorillan utgör ett välbekant exempel. Äfven i en så ringa karakter som superciliarbågens betydligare framskjutande skilja sig vissa apors hanar från honorna[2] och öfverensstämma i detta hänseende med menniskan. Hos gorillan och vissa andra apor företer den fullvuxne hanens kranium en starkt markerad sagittalkam, hvilken saknas hos honan, och Ecker fann ett spår af en dylik olikhet mellan australiensernas båda kön.[3] Då någon skilnad i rösten flnnes hos apor, är hanens starkare. Vi hafva sett, att vissa apors hanar ega ett väl utveckladt skägg, hvilket alldeles saknas eller är mycket mindre utbildadt hos honan. Intet exempel är kändt på, att hakskägget, polisongerna eller mustascherna äro större hos en aphona än hos en aphane. Äfven i skäggets färg finnes det en egendomlig parallelism mellan menniskan och de fyrhändte, ty då mannens skägg till färgen skiljer sig från håret på hufvudet, hvilket ofta inträffar, är det, som jag tror, oföränderligen ljusare till färgen och ofta rödaktigt. Jag har observerat denna omständighet i England, och dr Hooker, hvilken för min räkning i Ryssland gaf akt på denna obetydliga sak, fann icke något undantag från regeln. I Calcutta hade hr J. Scott vid dervarande botaniska trädgård den godheten att noggrant gifva akt de många menniskoracer, hvilka voro att se der äfvensom i några andra delar af Indien, nämligen två racer i Sikhim, bhoteas, hinduer, birmeser och chineser. Ehuru de flesta af dessa racer hafva ganska litet hår i ansigtet, fann han dock alltid, att, då någon färgskilnad rådde mellan hufvudhåret och skägget, det senare oföränderligen hade en ljusare färg. Såsom redan har blifvit anfördt, skiljer sig apornas skägg ofta på ett i ögonen fallande sätt till färgen från hufvudhåret och är i sådana fall oföränderligen ljusare, någon gång gult eller rödaktigt.[4]

  1. Rengger, Säugethiere o. s. v., 1830, sid. 49.
  2. Såsom hos Macacus cynomolgus (Desmarest, Mammalogie, sid. 65) och hos Hylobates agilis (Geoffroy S:t Hilaire och F. Cuvier, Histoire Naturelle des Mammiféres, 1824, tomen I, sid. 9).
  3. Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 353.
  4. Hr Blyth meddelar mig, att han aldrig har sett mer än ett exempel på, att hakskägget, polisongerna o. s. v. hos en apa blefvo hvita vid hög ålder, hvilket så ofta är händelsen med oss. Detta inträffade dock hos en gammal och i fångenskap