Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/570

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
232
sekundära könskarakterer hos menniskan.

Hvad kroppens allmänna hårighet beträffar, så ega alla racers qvinnor mindre hår än karlarne, och hos några få Quadrumana är kroppens undre sida mindre hårbevuxen hos honan än hos hanen.[1] Slutligen äro aphanar i likhet med karlar oförskräcktare och häftigare än honorna. De anföra truppen och skynda fram, då fara är förhanden. Vi se alltså, hvilken nära parallelism råder mellan menniskan och de fyrhändtes könskilnader. Hos några få arter, t. ex. hos vissa babianer, gorillan och orangen, finnes det dock i hörntändernas storlek, hårets utveckling och färg samt särskildt i de nakna hudpartiernas färg en betydligt större olikhet mellan könen, än förhållandet är hos menniskan.

Alla menniskans sekundära könskarakterer äro högeligen föränderliga, äfven inom gränserna för samma race eller underart, och skilja sig mycket hos olika racer. Dessa båda reglor gälla allmänt genom hela djurriket. Vid de utmärkta observationer, som anstäldes ombord på Novara,[2] befunnos de australiensiska karlarne vara endast 65 millimeter längre än qvinnorna, hvaremot bland javaneserna öfverskottet i medeltal var 218 millimeter, så att olikheten i längd mellan könen af denna senare race är mer än tre gånger så stor som hos australienserna. De talrika mätningar af andra racer med hänsyn till kroppsstorleken, halsens och bröstets omkrets samt ryggradens och armarnes längd, hvilka omsorgsfullt utfördes, ådagalade nästan alla, att karlarne mycket mera skilde sig från hvarandra, än förhållandet var med qvinnorna. Detta faktum visar, att det, hvad dessa karakterer beträffar, är mannen, hvilken hufvudsakligast har varit underkastad förändring, sedan racerna divergerade från sitt gemensamma forntida ursprung.

Utvecklingen af skägget och kroppens hårighet äro märkbart olika hos menniskor, som tillhöra skilda racer, och äfven hos olika familjer inom samma race. Vi europeer se detta bland oss sjelfva. På ön S:t Kilda få karlarne enligt Martin[3] icke förr

    lefvande Macacus cynomolgus, hvars mustascher voro »märkvärdigt långa och lika menniskans». Öfverhufvud taget visade denna gamla apa en löjlig likhet med en af Europas regerande monarker, efter hvilken hon allmänt uppkallades. Hos vissa menniskoracer blir hufvudhåret knappast någon gång grått; så har hr D. Forbes, enligt hvad han meddelar mig, aldrig sett något exempel derpå hos aymaras och quichuas i Södra Amerika.

  1. Detta är förhållandet med honorna af vissa Hylobates-arter; se Geoffroy S:t Hilaire och F. Cuvier, Histoire Naturelle des Mammifères, tomen I, äfvensom angående Hylobates lar vol. II af Penny Encyclopedia, sid. 149, 150.
  2. Resultaten härleddes af dr Weisbach ur de af dr K. Scherzer och dr Schwarz gjorda mätningarna; se Reise der Novara: Anthropolog. Theil, 1867, sid. 216, 231, 234, 236, 239, 269.
  3. Voyage to S:t Kilda, tredje upplagan, 1753, sid. 37.