Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/573

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
235
stridslag.

vinner den starkaste parten alltid segern. En svag karl får sällan, så framt han icke är en god jägare och mycket omtyckt, ega en qvinna, vid hvilken en starkare karl anser mödan värdt att fästa uppmärksamhet. Denna plägsed är förherskande inom alla stammar och uppväcker en stor täflingslust bland deras ungdom, som ända från barnaåren vid alla tillfällen pröfvar sin styrka och skicklighet i strid.“ I afseende på Södra Amerikas guanas uppgifver Azara, att karlarne sällan gifta sig förrän vid tjugo eller flere års ålder, emedan de dessförrinnan icke kunna bekämpa sina rivaler.

Andra liknande fakta kunde anföras; men äfven om vi icke hade något bevis härpå, kunde vi af analogien med de högre Quadrumana[1] känna oss nästan förvissade, att stridslagen har herskat bland menniskorna under de tidigare stadierna af hennes utveckling. Det tillfälliga uppträdandet nu för tiden af hörntänder, hvilka skjuta utom de öfriga, med spår af ett diastema eller öppet rum för de motsatta hörntändernas upptagande, är efter all sannolikhet ett fall af återgång till ett föregående stadium, då menniskans förfäder, i likhet med så många nu lefvande fyrhändtes hanar, voro försedda med sådana vapen. I ett föregående kapitel anmärktes, att, då menniskan småningom erhöll en upprät ställning och beständigt använde sina händer till att kämpa med käppar och stenar äfvensom för andra lefnadsuppgifter, hon allt mindre borde hafva begagnat sina käkar och tänder. Käkarne jemte deras muskler skulle då hafva reducerats genom bristande användning, hvilket äfven borde hafva blifvit förhållandet med tänderna i följd af de icke väl insedda principerna om korrelation och besparing vid tillväxten, ty vi se allestädes, att delar, som icke längre göra något gagn, förminskas till storleken. Genom sådana steg skulle den ursprungliga olikheten mellan käkarne och tänderna hos menniskans båda kön slutligen hafva blifvit alldeles utplånad. Detta fall är nästan parallelt med förhållandet hos många idislares hanar, hvilkas hörntänder hafva reducerats till blotta rudiment eller försvunnit, som det synes, i följd af hornens utveckling. Som den oerhörda olikheten mellan skallarne hos gorillans och orangens båda kön står i nära förhållande till de ofantliga hörntändernas utveckling hos hanarne, kunna vi sluta till, att käkarnes och tändernas reduktion hos menniskans äldsta förfäder föranledde den mest i ögonen fallande och gynsamma förändringen i hennes utseende.

  1. Se om gorillahanarnes strider dr Savage i Boston Journal of Natural History, vol. V, 1847, sid. 423. Se Indian Field, 1859, sid. 146, om Presbytis entellus.