snabb uppfattning, kanske äfven af efterhärmning starkare framträder hos qvinnan än hos mannen; men åtminstone några af dessa förmögenheter äro utmärkande för de lägre racerna och således äfven för ett förflutet, lägre civilisationsstadium.
Den förnämsta skilnaden i de båda könens intellektuela förmögenheter visar sig deri, att mannen går längre i allt, som han företager sig, än qvinnan kan göra, det må nu erfordra djup eftertanke, förstånd, inbillningskraft eller endast sinnenas och händernas användande. Om två listor upprättades öfver de män och qvinnor, hvilka mest hafva utmärkt sig i poesi, målning, skulptur, musik — såväl dess komponerande som utförande — historia och filosofi, med ett halft dussin namn under hvarje ämne, skulle de båda förteckningarna icke tåla någon jemförelse. Vi kunna alltså af lagen om afvikelser från medeltalet, hvilken har blifvit så väl förklarad af hr Galton i hans Hereditary Genius, draga den slutsatsen, att, om män äro i stånd att i många saker hinna en afgjord öfverlägsenhet öfver qvinnor, själsförmögenheterna öfver hufvud taget måste vara högre hos mannen än hos qvinnan.
Menniskans halfmenskliga manliga förfäder och de vilda karlarne hafva många generationer bortåt kämpat om qvinnornas egande. Kroppslig styrka och storlek skulle dock utöfva endast litet inflytande på segern, så vida de icke voro förenade med mod, ihärdighet och en fast energi. Bland sociala djur måste de unga hanarne uthärda mången strid, innan de vinna en hona, och de äldre hanarne måste genom förnyade strider söka behålla sina honor. De böra äfven liksom menniskan försvara sina honor äfvensom sina ungar mot fiender af alla slag och jaga för deras gemensamma uppehälle. Men för fienders undvikande eller för att med framgång anfalla dem, för vilda djurs fångande eller till vapens uppfinnande och förfärdigande fordras hjelp af högre själsförmögenheter, nämligen iakttagelseförmåga, förstånd, uppfinningsförmåga eller inbillningskraft. Dessa olika egenskaper skola alltså beständigt hafva blifvit satta på prof och utvalda under mannaåldern; vidare skola de hafva förstärkts genom vana under samma lefnadsperiod. Följaktligen kunna vi i öfverensstämmelse med den ofta påpekade principen vänta, att de slutligen skulle tendera att i motsvarande period af mannaåldern öfvergå hufvudsakligen till samma kön.
Om två män eller en man och en qvinna, hvilka ega, alla själsförmögenheter i samma fulländning, undantagandes att den ena har större energi, uthållighet och mod, komma att täfla med hvarandra, skall denne ensam i allmänhet blifva mera framstående,
