Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/576

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
238
sekundära könskarakterer hos menniskan.

hvilken uppgiften än må vara, och vinna segern.[1] Han kan sägas besitta snille, ty snille har af en stor auktoritet förklarats vara tålamod, och tålamod betyder i denna mening en icke eftergifvande, en oförskräckt ihärdighet. Men denna åsigt om snille är kanske felaktig, ty i många ting kan ingen mera betydande framgång uppnås utan inbillningskraftens och förståndets högre förmögenheter. Men dessa senare såväl som de förra förmögenheterna skola hafva utvecklats hos menniskan dels genom könsurval, det vill säga genom de täflande hanarnes strid, och dels genom naturligt urval, det är genom framgång i den allmänna kampen för tillvaron, och som striden i båda fallen bör hafva egt rum i mogenhetsåldern, skola de sålunda erhållna karaktererna i fullkomligare grad hafva öfverflyttats på den hanliga än på den honliga afkomman. Det är i sanning en lycklig omständighet, att lagen om karakterernas lika öfverflyttande till båda könen har varit allmänt gällande inom däggdjurens hela klass; i annat fall är det sannolikt, att mannen skulle i andlig begåfning hafva blifvit lika öfverlägsen öfver qvinnan, som påfogelhanen i fjäderdrägtens prydlighet står framför påfogelhonan.

Man måste bibehålla i minnet, det tendensen hos karakterer, som erhållas af ettdera könet i en sen lefnadsperiod, att i samma ålder öfverflyttas till samma kön och hos karakterer, som bekommas i en tidig lefnadsperiod, att förärfvas till båda könen, är en regel, hvilken, ehuru allmän, icke alltid håller streck. Om den alltid gälde, kunde (men här går jag utom de för mig utstakade gränserna) vi sluta till, att de förärfda verkningarna af gossars och flickors tidiga uppfostran skulle lika öfverflyttas till båda könen, och att den nuvarande olikheten mellan könen till själsförmögenheterna icke kunde utplånas genom ett lika förfaringssätt vid deras tidiga behandling; också kan den icke hafva orsakats genom deras olikartade tidiga uppfostran. För att qvinnan skulle hinna lika långt som mannen, behöfde hon, då hon vore nästan fullvuxen, uppfostras till energi och ihärdighet samt till att uppöfva sitt förstånd och sin inbillningskraft till den högsta grad; då skulle hon sannolikt också öfverflytta dessa egenskaper hufvudsakligen på sina fullvuxna döttrar. Qvinnornas hela afdelning kunde dock icke på så sätt höjas, så framt icke under många generationer de qvinnor, som utmärkte sig i ofvannämnda kraftiga dygder, gifte sig och i

  1. J. Stuart Mill anmärker (The Subjection of Women, 1869, sid. 122) »De saker, hvari mannen mest öfverträffar qvinnan, äro de som fordra det mesta grubblandet och långvarigt arbetande på enskilda tankar». Hvad är detta annat än energi och ihärdighet?