Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/578

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
240
sekundära könskarakterer hos menniskan.

ljuden utgöras, som jag tror, i alla fall af samma ton, som rhytmiskt upprepas[1] och någon gång är angenäm äfven för menniskoörat. Deras hufvudsakliga och i några fall uteslutande nytta synes vara antingen att kalla på eller behaga det andra könet.

Om de ljud, som frambringas af fiskar, uppgifves det, att de i några fall utstötas endast af hanarne under fortplantningstiden. Alla luftandande vertebrater ega nödvändigt för att in- och utandas luft en apparat, försedd med ett rör, som kan i ändan tillslutas. Då de ursprungliga medlemmarne af denna klass blefvo häftigt retade, och då deras muskler våldsamt sammandrogos, borde i följd deraf afsigtslösa ljud nästan med visshet hafva frambringats, och dessa kunde, om de på något sätt visade sig vara till gagn, lätteligen hafva modifierats eller förstärkts genom lämpligt anpassade variationers bibehållande. Amfibierna äro de lägsta luftandande vertebraterna, och många af dessa djur, nämligen grodor och paddor, ega ljudorganer, hvilka oupphörligt användas under fortplantningstiden, och som ofta äro högre utvecklade hos hanen än hos honan. Alligatorhanar vråla eller skälla under denna tid. Hvar och en känner, till hvilken utsträckning foglar använda sina ljudorganer såsom ett medel vid frieri, och några arter utföra äfvenledes, hvad man kunde kalla instrumentalmusik.

Inom däggdjurens klass, med hvilken vi här mera särskildt hafva att skaffa, begagna alla arters hanar sin röst långt mera under fortplantningstiden än under någon annan årstid, och några äro fullkomligt stumma utom under denna årstid. Båda könen eller honorna ensamma af andra arter använda sin stämma till kärleksrop. I betraktande af dessa fakta och af den omständigheten, att några däggdjurs röstorganer äro långt mera utvecklade hos hanen än hos honan, antingen beständigt eller tidtals under fortplantningstiden, och att inom de flesta lägre klasser de ljud, som frambringas af hanarne, tjena icke endast till att kalla på, utan äfven att uppegga eller locka honan, är det en öfverraskande omständighet, att vi ännu icke ega något godt bevis för, att dessa organer användas af däggdjurshanarne för att behaga honorna. Den amerikanska Mycetes caraya bildar kanske ett undantag, hvilket sannolikt äfven är händelsen med en af de apor, som komma menniskan närmare, nämligen Hylobates agilis. Denna gibbon har en ytterligt högljudd, men musikalisk stämma. Hr

  1. Dr Scudder, Notes on Stridulation i Proc. Boston Soc. of Nat. Hist., vol. XI, April 1868.