Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/579

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
241
röst och musikalisk förmåga.

Waterhouse yttrar:[1] “Det syntes mig, som voro intervallerna i den upp- och nedstigande skalan alltid noggranna halftoner, och jag är säker, att den högsta tonen just var oktaven till den lägsta. Tonernas beskaffenhet är ganska musikalisk, och jag betviflar icke, att en god fiolspelare skulle kunna noggrant återgifva gibbons komposition, undantagandes hvad dess högljuddhet beträffar“. Hr Waterhouse meddelar derefter noterna. Professor Owen, hvilken likaledes är musiker, bekräftar föregående uppgift och anmärker, att denna gibbonapa “ensam bland däggdjuren kan sägas sjunga“. Hon synes vara mycket upplifvad efter utförandet deraf. Olyckligtvis hafva hennes vanor aldrig blifvit noga studerade i naturtillståndet; men af analogien med nästan alla andra djur är det högeligen troligt, att hon särskildt under fortplantningstiden frambringar sina toner.

Uppfattningen af musikaliska kadenser och rythm, om än icke nöjet deraf, är sannolikt gemensam för alla djur och beror tvifvelsutan på deras nervsystems gemensamma fysiologiska beskaffenhet. Äfven krustaceerna, som icke kunna frambringa några godtyckliga ljud, ega vissa hörselhår, hos hvilka man har iakttagit en vibration, då lämpliga musikaliska toner anslås.[2] Det är en väl känd sak, att några hundar tjuta, då de höra vissa toner. Skälarne uppskatta tydligen musik, och deras förkärlek härför “var väl bekant för de gamle, och jägare draga nu för tiden ofta fördel deraf“.[3] I afseende på alla de djur, nämligen insekter, amfibier och foglar, hvilkas hanar oupphörligt frambringa musikaliska toner eller blotta rythmiska ljud under fortplantningstiden, måste vi antaga, att honorna förmå uppskatta dessa och derigenom uppeggas eller behagas; i annat fall skulle hanarnes oupphörliga bemödanden och de ofta hos dem uteslutande befintliga sammansatta bildningarna icke vara till något gagn.

Hvad menniskan beträffar, medgifves det allmänt, att sången är grunden eller ursprunget till den instrumentala musiken. Som hvarken glädjen eller förmågan att frambringa musikaliska toner äro några förmögenheter, hvilka lända till den ringaste direkta nytta för menniskan med hänsyn till hennes vanliga lefnadsvanor, måste de räknas bland de hemlighetsfullaste, hvarmed hon är utrustad. De finnas, ehuru i ett ganska ofullkomligt och, som

  1. Meddeladt i W. C. L. Martin’s General Introduction to Nat. Hist. of Mamm. Animals, 1841, sid. 432; Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 6OO.
  2. Helmholtz, Theorie Phys. de la Musique, 1868, sid. 187.
  3. Hr R. Brown i Proceedings of the Zoological Society, 1868, sid. 410.
Darwin. II.16